Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 22. Adjunkten Murbäck i Vrå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144
FOLKET
Det förstås, han tyckte det var roligt att få se
något nytt. De stora klippväggarna som reste sig
som murar kring vägen sågo ståtliga, ja, ibland rik
tigt hotande ut. Helst på afstånd, då de fingo alle
handa besynnerliga former: än liknade de människor
och djur, än spöken och troll, tyckte han. De stora
mörka furuskogarna voro också något att titta på,
att undra öfver. Inte voro de lika de ljusa bok
skogarna i dalen eller granskogarna som man kunde
se från kyrkan eller björkdungarna hemma eller en
snåren. Utan de voro mycket vildare och tätare och
mörkare, liksom gömde de på dolda ting eller rufvade de på gåtor. Han undrade också öfver de stora
myrarna där sägnerna sade att trollen hade sina slott
på bottnen, och öfver de tomma gladen i skogs
kanten där fordom härar hållit hvila och haft sina
lägereldar. Då hade man kunnat stå på kullarna i
Dalen och se vapen och blanka betsel glimma och
blänka i eldskenet.
Eller också satt han och såg upp i luften där
svalorna flögo i sick-sack-linjer och gjorde så tvär
snabba vändningar att han som ej var kvick nog
med ögonen, rätt som det var såg bara luften där
han trodde han hade svalan. Han såg också vråken
komma seglande med stilla vingar som en ljum
aftonvind kommer när solen gått ned. Eller såg han
på en myggsvärm som envist följde vägen framåt
jämsides med Sara och honom.
Den gamla pinnvagnen väckte honom ur tan
karna då den gnisslade till, just när den skulle
uppför sista backen strax vid Vrå kyrka. Där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
