Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 22. Adjunkten Murbäck i Vrå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADJUNKTEN MURBÄCK I VRÅ
149
bief starkt som malm, som en ung mans tal. Han
kände sin ungdomskraft strömma in i blodet och
han fick sol in i bröstet. Han talade så högt, sä
starkt, så varmt och ungt att allas ögon lyftes upp
till honom, den gamle supige prästen. Det hördes
så tydligt ut genom de öppnade fönstren att en
väldig predikant talade. Så att mycket folk kom
och lyssnade utanför. När prästen såg detta bad
han församlingen att få gå ut och predika från
kyrkbacken.
Så stod han nu och talade öfverst på en grafkulle, och all mängden lyssnade andäktigt och med
knäppta händer. Till slut grät hela församlingen ;
det var när han talade om Gud som den stora för
låtaren, den store Allgode som gör en blodröd synd
hvitare än hvitaste snö.
När han slutat sin predikan och bedt bönen
för folket ville han gå. Då var det som den gum
man som suttit under predikstolen och tänkt högt,
gick fram och bredde ut sin helgdagssjal och lade
sin psalmbok med silfverspännena på den och sade:
»Detta offrar jag åt den prästen».
Därefter offrade allt det andra folket. Som
liga lade sina luktflaskor och svampdosor och örhängen och silkesschalar och somliga sina beslagna
käppar och sina silfverbågade glasögon, sina sko
spännen och remsöljor som voro af ren metall. När
alla hade gett sin gåfva, stor eller liten, svepte man
alltsammans i gummans helgdagssjal och gick bort
och lade det i vagnen som stod och väntade den
gamle adjunkten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
