Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 26. Torparen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
FOLKET
barn och så därtill det sämsta torpet; därför var det
icke att undra på att han var fattig.
Till sin stuga hade han blott en liten jordbit.
Eftersom nu jordbiten var sä liten, så fick den det
ena året tjäna som potatislycka och det andra som
klöfveräng.
Det året som nu är fråga om, var det klöfver
äng på Kannesten hos torparen Hans Hansson. Som
väderleken varit tjänlig, och han det året gödslat
mer än vanligt, sä var klöfvern sällspordt vacker
och tjock. Hvar dag gick torparen och fröjdade sig
åt ängen och längtade efter höstnaden. Och hvar
gång han kom till sin ko, strök han henne kärligt
öfver manken och tyckte: »I år får du allt en god
vinter, Gullrosa!»
Nu hände sig att just som klöfvern stod som
allra rödast i sommarsolen och höstnaden var helt
nära, sjuknade torparens äldsta dotter som var femton
år gammal. I tre dar låg flickan och yrade och
hade feber, men på fjärde dagen kom hon till sans
och ville tala med mor.
Mor kom in.
— Lilla mor, tror du jag får många blommor
på min graf? Tror du jag får någon enda blomma,
du mor?
Mor började gråta, ty hon såg nu att det led
mot slutet med hennes äldsta och käraste.
— Mor kära, gråt inte! Jag frågade kanske
dumt, ty jag vet ju att far är fattig och inte har
råd att köpa några blommor. Men se, du mor, jag
drömde nyss så vackert att jag fick så många, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
