Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 26. Torparen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 76
FOLKET
vid klöfverlyckan. Då kom solen fram ur ett moln
och lyste upp stugan och ängen och i detsamma
klarnade också torparens ansikte och sken ljust och
stilla. Alldeles som om han hade sett en syn för
för sig där han satt på stenen vid ängen. Och han
gick fram till ängsrenen och böjde sig ned öfver
blommorna och strök med handen öfver dem, så
som man stryker små barns lockiga hufvuden. Sedan
gick han in i stugan och upp på löftet där lien
hängde sen sista höstnaden. Den tog han och gick
nu och slog hela klöfverlyckan.
Då barnen sågo far slå lyckan den dagen, trodde
de att han blifvit tokig af sorg och ropade på mor
och visade hvad far tog sig till. Då förstod mor
hvad det var som gjort far så sorgsen och huru
stor och djup den sorgen och grämelsen varit, när
han tog sig för att slå ängen. Men till barnen
sade hon blott:
— Det är nog rätt af far att slå ängen i dag.
När torparen slagit klöfverlyckan, så var just
tiden inne att köra åstad med kistan. Barnen förstodo icke hvad far menade med det att han bar
hela fång af den slagna klöfvern och öste öfver
vagnen där kistan stod, och att han tog allt det
som ej fick plats i ett hönät med sig på likfärden.
Då prosten bedt bönen och kastat de tre skoflarna mull, då fingo barnen se hvad far åsyftat.
Ty hela den slagna klöfvern välte han ut öfver
grafven som ett tätt regn af röda rosor, tills hela
grafven var fylld och blef kupig som en kyrkgårdskulle skall vara.
Nu gräto barnen. Ty de tänkte på att intet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
