Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 28. Unge pastorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190
FOLKET
pannan. Han hade ingen lefvande ro, unge pastorn.
En feberstark dödsbrand flammade på kinderna.
Han hade blott en kort stund af ro för hvart
dygn. Det var om morgnarna då solen strålade in
genom fönstret och fyllde hela rummet med sin klara
glans och sin värme. Hela återstoden af dygnet låg
han plågförstörd och feberdömd, och ingen solstråle
kom som hugsvalade honom.
I dag skulle han dö, det kände han. I dag
skulle hans stormiga själ få ro för alltid.
Hans gamla fattiga mor satt vid hans hufvudgärd och läste för honom ur bibeln sagan om Job.
Men han hörde icke på, hans tankar voro där solen
sken.
Det var vid fyratiden på eftermiddagen. Den
gamla hade just slutat ett kapitel och skulle till att
börja ett nytt, då hon hörde sonen säga:
-— Mor kära lilla, kan jag inte få se solen mer
i dag?
— Käre gossen min, i dag hinner den inte fram
mer till oss, men i morgon är den här igen. Då
skall jag väcka dig, så att du får se den från upp
gången till dagvarden.
— Kära mor lilla, kan jag inte få se solen idag?
För sista gången innan jag dör se solen en sådan
härlig eftermiddag? Jag tror att jag är stark nog
att gå om du stödjer mig, mor kära. Ack, kära lilla
mor, låt mig få se solen en gång till innan jag dör.
— Käre då! För svag är du och för gammal
är jag, för att vi två skulle kunna ta oss ut på bac
ken i solskenet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
