Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fornåldrarna - Nordmannaliv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom där. Till sist slog tingsmenigheten ring ikring honom
och Torbjörn, som nu skulle reda ut tre hundraden i silver
för sonen. Men i stället för silver lät han i Håvards
utbredda kappa den tandgård falla, som han huggit ur sonen,
när han dräpt honom.
Då sprang den skröplige Håvard upp, stötte den närmaste
mannen undan, tog ett högt hopp över mängden och gick
sin väg raskt bort. Sorg och harm hade gjort honom stark
och spänstig som en yngling.
Då han sedan en gång utmed stranden träffade sin fiende,
sprang denne i havet för att rädda sig undan, men den gamle
kastade sig efter, och sonens dråpare fick sin bane.
Ett tilltalande drag hos nordborna var också den orubbliga
vänfasthet, som ofta rådde mellan helt och hållet oskylda
män, vilka ingått fostbrödralag. Detta tillgick så, att
två ynglingar sårade sig själva och läto blodet flyta samman
i jorden, varvid de svuro att dela ljuvt och lett och hämnas
varandras död.
De gemensamma farorna knöto många vänskapsband.
Den nordiska troheten var berömd:
Furan murknar,
som på fjället står,
hägnad varken av bark eller barr:
så är ock den man,
som ingen älskar.
Vi skall han länge leva?
(Havamal.)
Bort dör din hjord.
Bort dö dina fränder.
Själv dör du även.
Men ett vet jag,
som aldrig dör:
domen över död man.
(Havamal.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
