Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eddasånger - Blot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Oden som segeroffer. En framstående forskare i denna tids
historia ser i bruket att rista blodörn en sista lämning av
äldre tiders kannibalism. Han jämnställer det med plägseden
bland vilda folk på de Ostindiska öarna i våra dagar att
krossa fiendens bröstkorg och taga ut hjärtat, medan det
ännu dallrar, samt äta upp det, i tanke att man därmed
tillägnar sig den fallnes mod och styrka.
I avlägsna skogs- och fjälltrakter blotades det långt in i
kristen tid. När norrmannen Sigvat skald å Olof den heliges
vägnar år 1018 gjorde en färd genom skogstrakterna i
mellersta Västergötland, kom han sent en afton till en gård
och bad om natthärbärge, men husfrun stod i dörren och
vägrade honom tillträde, ty de hade alfablot därinne, sade
hon. För dessa människor voro alltså skogarnas alfer,
»älvorna», såsom de nu heta i folktron, mäktiga väsen, som det
var bäst att hålla sig väl med. Ännu på 1800-talet har folket
i avlägsna trakter av Småland trott sig kunna bota boskapspest
genom att blidka »jordvättarne» med kreatur, som levande
grävdes ned; och trovärdiga bygdeforskare förtälja,
att så sent som på 1830-talet begravde en ståndsperson i
Bohuslän en levande häst, ja att exempel på denna grymma
vidskepelse förekom i Jönköpings län ännu år 1843.
Människooffer förekommo på sina ställen ännu in på
1000-talet. En vinter år 1026 sände Olof den helige tolv män
till Jämtland för att kräva skatt. De mottogos vänligt av
Jämtlands lagman, men han sade sig ej kunna giva något
svar angående skatten, innan han frågat bönderna om deras
mening. Han kallade därför jämtarne till tings. »Här voro
alla ense om att de icke ville betala Norges konung någon
skatt; men sändebuden ville några låta hänga, andra ville ha
dem att blota med», berättar Snorre Sturlasson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
