Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eddasånger - Sigurd Fafnesbane
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han kallade nu sin broder Högne och sporde honom, om
han ville utföra värvet att dräpa Sigurd.
Men även Högne hade blandat blod med Sigurd. Icke
kunde han dräpa honom.
»Dö måste han dock», menade Gunnar. Och därmed började
han egga sin yngste broder, Guttorm, att bliva Sigurds
baneman. Gods och guld och eget rike lovade honom hans äldre
bröder, om han ville dräpa deras svåger. Slutligen stekte de
en orm tillsammans med ulvkött och gåvo Guttorm att äta
därav. Då blev han så blodtörstig, att han villigt lovade
utföra dådet.
Innan Sigurd ännu var uppstigen på morgonen, kom
Guttorm in i hans sovkammare för att giva honom banehugget.
Men då Sigurd såg på honom med sina genomträngande
skarpa ögon, förlorade Guttorm allt sitt mod och vände om
igen med stor förskräckelse.
Nästa morgon gick det på samma sätt.
Den tredje morgonen sov Sigurd, då Guttorm inträdde, och nu
lyckades det honom äntligen att stöta svärdet i Sigurds bröst.
Sigurd vaknade dock i detsamma han fick banesåret,
fattade sitt svärd, som han hade bredvid sig, och slungade det
med sådan kraft efter Guttorm, att denne ögonblickligen
tumlade död ned.
Gudrun satt hos den döde Sigurd; hon grät icke som andra
kvinnor, men hon var färdig att brista av sorg.
Somnad var
i sängen Gudrun
vid Sigurds sida,
från sorger fri;
till ve och vånda
vaknade hon,
då hon flöt
i Frejs väns [1] blod.
Så hårt hon slog
med händerna sina,
att raske hjälten
reste sig vid sängen:
»Gråt icke, Gudrun,
och gräm dig ej,
min unga brud;
dina bröder leva.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
