Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Isländska ättsagor - Ur Nials saga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hjälpsam. Goda råd gav han åt var och en, som vände sig
till honom. Hans hustru hette Bergtora. Hon var en
kärnkvinna, pålitlig men hårdsint.
Bergtora och Nial hade sex barn, tre söner och tre döttrar.
Den äldste sonen, Skarpheden, var en stor och stark
man. Han var väl övad i vapen och över måttan snabbfotad.
Han sam som sälen, var rådig och oförskräckt samt
fyndig i sitt tal men var likväl lugn för det mesta. Han hade
brunt hår, som vid pannan slog sig i en obändig virvel, vackra
ögon samt bleka, skarpa drag. Näsan var krökt, och tandgården
låg högt. Munnen var ful och utstående, och alltid
log den tyst, så att tänderna lyste, när något viktigt skulle
ske, oftast när en ovän skulle nidas eller fällas. Nials andre
son var Grim. Han hade svart hår och var fagrare än
Skarpheden samt både stor och stark. Den tredje sonen hette
Helge. Även han var stark och vapenskicklig samt en klok
och lugn man. Ehuru bröderna gifte sig, bodde de likväl
kvar på Bergtorsvall.
De båda vännerna Gunnar och Nial hade för sed att varje
vinter gästa varandra. Denna vinter var det Gunnar, som
reste på gästning till Nial. Och sin hustru Hallgerd hade han
med sig. Väl blevo de mottagna av Nial och Bergtora.
Men ej dröjde det länge, innan Bergtora och Hallgerd
voro i fullt gräl med varandra.
Hallgerd pekade därvid med djupt förakt på Bergtora
och sade, att denna just inte hade mycket att brösta sig
över, som hade kartnagel på vart finger, och som hade en
man, vilken var skägglös.
»Men din man Torvald var ej skägglös», svarade
Bergtora, »och ändå vållade du hans bane.»
Hallgerd vände sig nu till Gunnar och utropade: »Föga
båtar det mig att äga den tappraste man på Island, om du
ej hämnas detta, Gunnar!»
Han sprang upp och steg fram över bordet.
»Hem vill jag fara», sade han. »Bättre är, att du träter där
hemma med husfolket än väcker strid i annan mans boning.
För mången hederstjänst har jag dessutom att löna Nial, och
jag är ej en man, som låter mig hetsas av dig.»
Vid avfärden yttrade Hallgerd: »Minns det, Bergtora, att
vi två icke äro kvitt med detta!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
