- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / I. Forntiden och medeltiden intill 1521 /
176

(1913-1939) [MARC] [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Isländska ättsagor - Ur Nials saga

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Usel är jag väl», sade Melkolv, »men tjuv har jag aldrig
varit.»

»Om du ej lyder, så dräper jag dig», sade Hallgerd.
Melkolv måste då begiva sig av till Kyrkeby.

Han bröt sig in i fatburen, tog maten och brände därefter
upp huset, för att stölden ej skulle bliva upptäckt.

Vid hemkomsten blev Gunnar trakterad med både ost och
smör.

»Varifrån är denna kostbara mat kommen?» sporde Gunnar.

»Från slikt ställe», svarade hon, »att du väl kan äta den —
men eljes tillkommer det icke karlar att lägga sig i
matlagningen.

»Illa är det, om jag är tjuvgömmare», utbrast Gunnar och
gav henne en örfil.

»Det slaget skall jag minnas och en gång löna dig för»,
sade Hallgerd.

Med ett följe av elva män begav sig Gunnar till Otkel och
erbjöd sig erlägga dubbla böter för den skada, som skett.
Men Otkels vän, den illvillige Skamkel rådde denne att
svara nej härtill.

I stället stämde Otkel Gunnar och Hallgerd för tjuvnad.

En tid därefter red Gunnar till sin vän Nial och omtalade
för honom vad som hänt.

»Låt det ej gå dig till sinnes», sade Nial, »ty detta skall
varda dig till den största heder, innan detta ting lyktar. Alla
skola vi följa dig med råd och dåd.»

Gunnar tackade och red hem. På tinget erbjöd sig Gunnar
att betala värdet av det brända huset och maten. »Vidare»,
sade han, »överlåter jag åt Otkel trälen Melkolv, ty öron
passa bäst, där de vuxit. Men eftersom Otkel genom
stämningen vållat mig hån och nesa, yrkar jag, att han må
bota lika mycket, som fatburen och maten äro värda.»

Domen föll så, att Otkel måste låta sig nöja med detta
anbud. Men ej skildes han och Gunnar som vänner.

Otkels ritt.


Fram på våren gick Gunnar en dag och sådde på sin åker.
Han såg då, att Otkel, Skamkel och några andra män kommo
ridande på vägen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:28:18 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sfubon/1/0178.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free