Svenska folkets underbara öden / I. Forntiden och medeltiden intill 1521 / 312 (1913-1939) Author: Carl Grimberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vite Krist segrar över Tor - Helige mäns och kvinnors kvarlevor

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hyste för dem: man kallade dem helgedomar, och de käril,
som inneslöto de dyrbara kvarlevorna, benämndes med
vördnad helgedoma-kar. De enklaste omhöljena för
reliker i vårt land voro dosor av bly. Men eljes ansågs
endast det ädlaste material värdigt
att omsluta martyrernas och
helgonens ben, vilka i och för sig voro
»mer värdefulla än dyrbara stenar
och ädlare än luttrat guld», och
vilka — så säga helgonlegenderna
— yppade sin helighet genom
en ljuvlig doft. Man inneslöt
dem i skrin av silver eller guld,
prydda med ädla stenar, eller ock gav man dem ett
omhölje, som anslöt sig till innehållet, så att en fingerkota
innefattades i ett finger av silver eller guld, armens benpipor
i en arm av ädel metall o. s. v. Det berättas om konung
Magnus Eriksson vid 1300-talets mitt, att han ägde två
huvud av de elvatusen jungfrur, förvarade i två trähuvud,
prydda med var sin krona.

Blydosa för helgonreliker.

Säll den ort, som lyckades förvärva ett helgedomakar!
Den ägde ett osvikligt skydd mot örlig och farsoter, mot vådeld
och drunkning, mot oväder och rövare, ja en helgonrelik
ansågs som den starkaste av alla befästningar. Hundratals
människor blevo botade genom att dricka vatten, vari en
av den helige Vilhelms tänder legat. Somliga reliker ansågos
äga en underbart kraftig verkan i särskilda fall. Så omtalas
mot slutet av 1400-talet bland Lunds domkyrkas dyrbarheter
»en jungfru Marias särk, som goda kvinnor i barnsnöd ganska
nyttig är», och som konung Kristian I därför vid tillfälle
bad att få låna — åt sin gemål.

Om ett berömt franskt helgon förtäljes följande högst
trovärdiga historia. En gång vid vikingarnes annalkande
blevo dess ben, såsom varande fädernestadens största
dyrbarhet, räddade till en säker plats på andra sidan gränsen.
Men nu fanns ingenting längre, som kunde hela krigets
offer, utan de som i strid blivit ofärdiga måste för framtiden
leva av den godhet, vartill deras stympade lemmar kunde
beveka människors hjärtan. — Småningom blevo emellertid
tiderna lugnare, och man önskade återfå de dyrbara benen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>