Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sierskan från Norden - Den heliga Birgitta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dess rader av enkla träbänkar kring väggarna. I detta
halvskumma rum tillbragte husets folk sina kvällar. Under
det kvinnorna spunno och sömmade, lyssnade man till husets
kapellan, som entonigt föredrog några böner eller någon
gammal helgonlegend, under det att snön genom det öppna
rökfånget i taket yrde in i den dystra stugan.
Barnets hela fantasivärld kom således att inriktas på
Kristus och den heliga jungfrun samt legendens heliga män och
kvinnor.
Ständigt hade hon dem så starkt i sina tankar, att hon
till slut tyckte sig se och tala med dem. När hon var sju
år, såg hon — berättar en gammal legend — en natt vid
sin säng ett altare; och en kvinna i skinande kläder satt
över altaret med en krona i sin hand och sade till henne:
»O Birgitta, kom hit!» Då hon kom till kvinnan, sade denna:
»Vill du hava denna krona?» — »Ja», svarade Birgitta.
Kvinnan satte kronan på henne, så att hon granneligen kände,
hur dess rundning berörde hennes huvud. Och genast
försvann synen. Men ur hennes minne gick den aldrig.
Några år senare hade hon en annan syn. Det var en
afton, då hon icke kunde falla i sömn. Det brann intet ljus
i hennes kammare, men hon låg så länge i sin säng och
stirrade ut i mörkret, att detta slutligen liksom vek tillbaka.
Natten var ljus av snön utanför, och en svag grådager kom
in genom fönstergluggen. Hon kunde urskilja det lilla altaret
vid fotändan av sängen och krucifixet, som hängde
däröver . . . .
Plötsligt såg hon icke något annat än detta krucifix. Det
blev så stort, så verkligt, så levande. Hon såg tydligt alla
de röda gisselslagen över den korsfästes magra armar, och
blodsdropparna, som sipprade fram under törnekronan och
droppade ned i hans förgråtna ögon. Hon såg det
alltsammans, och det var en syn så bedrövlig, att hennes hjärta
var nära att brista av sorg och medömkan och harm. »O,
min käre Herre, vem har väl gjort dig detta?» sporde hon,
nästan utan att veta det — hjärtat slog häftigt i hennes
bröst. Då öppnade den korsfäste sina blå, liksom frusna
läppar, och en röst, som lät så sorgsen sam vindens klagan
genom säven i Finsta borggrav, svarade sakta: »Alla de, som
glömma mig och förakta min kärlek.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
