Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Då rovfåglarna slogo sig ned på bergens toppar - Albrekt av Mecklenburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Var de kommo i bondens hus,
de lämnade varken mat eller ljus,
de fördärvade både hö och korn,
rövade bort sölv,[1] kläder och djurshorn,[2]
[som] de läto till Stockholm med slädar köra,
sedan till Tyskland med skeppen föra.
Gud och Sankt Erik dem give en näpst,
att de tarva icke läkare utan präst!»
»Han rider i gård och går i stuga,
vill den fattige bonden truga:
’Hustru, var är din unga höna?
Den skall du ej längre för mig löna[3].
Ligger hon gömd under bänk eller pall,
bär henne fram och äggen all!
Sitter hon än så högt å rång,[4]
jag slår henne neder med min spjutstång.
Har du ej mer än en enda gås,
den ska vi ha i kväll till krås.’
Han låter upptända väl femton ljus,
dricker och skrålar i sus och dus.
Det månde de ädla bönder sörja,
att legodrängar skola slik lek påbörja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
