Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inom stadsmurar - I småstäder och storstaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uteslutände bland frälsemännen. Och man måtte för övrigt Icke
ha varit så värst finkänslig av sig, att döma av att
man kan få se personer i brev och offentliga handlingar från
medeltiden själva benämna sig Johan Langanesa, Magnus
Getaskalle, Petter Rumpa, Petter Skägglös, Sven Surubeen,
Ödbjörn Ödskalle o. s. v. Ännu betänkligare förefaller det,
när en väpnare på 1400-talet skriver sig Nils Röffuare, en
häradshövding Jöns Mutare, eller när en länsman av sin
egen dotter i hennes köpebrev upprepade gånger kallas
Bengt Horekarl.
Mest berodde väl öknamnets klang på vem som sade det
och hur det sades. I goda och glada vänners lag gällde nog
då som nu om vad som annars var skällsord, att »genom
gåvor och gengåvor varar vänskapen längst».
Seden att bilda öknamn är nog ungefär jämngammal med
mänskosläktets talförmåga — och sinne för humor. Inom
litteraturen möta vi den redan i de isländska sagorna bland
namn sådana som Tord Istermage och Torolv Lusaskägg,
andra ännu mindre välklingande att förtiga. På 1600-talet
tycks man ha gripits av någon särskild iver att på rättslig
väg utrota den fula vanan, ty man finner, att häradsrätterna
ofta äro upptagna med rannsakningar om »de hiskelige
vedernamn, som nu gängse äro», och att kvinnor, som ej kunnat
»styra sin dravelsmun» utan bevisligen — månne oftare än
männen? — givit upphov till öknamn, förvisats ur häradet,
därest icke deras män utfäst ett vite av 2 eller 3 par oxar
att de ej vidare »slikt munbrak öva skulle».
De medeltida rättshandlingarna vittna emellertid om att
man den tiden alltför ofta icke stannade vid att »bullra
mycket med munnen», utan att ordväxlingen lätt övergick till
hugg och slag. Den äkta tidsfärgen bära följande
exempel ur Arboga stads tänkeböcker från 1400-talet:
Sven bältare i Arboga passerar under vägen till sin gård
Olof guldsmeds hus, utanför vilket en känd bråkmakare vid
namn Ravid står. Mellan dem börjar då följande samtal.
Sven: »Det är tid att du lade din yxa hemma.» — Ravid:
»Hon gör dig intet.» — Sven: »Skulle vi flere bära yxor, då
skulle vi icke alla vara helbrägda.» — Ravid: »Jag vill
bära min yxa, och fanden vare i dig!» Med orden »Fanden
vare i dig!» gick Sven hem men kom åter med sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
