Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De tre Sturarne - Svante Sture och Hemming Gadh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
värdiga fru moder. Förlåt mig, att jag talar så grovt; jag har
icke nyligen varit i frustugan.»
Upprepade gånger lovade doktor Hemming att ej
förtröttas i sitt arbete. »Jag skall», skrev han till herr Svante,
»fullgöra Eder min trogna tjänst, vem än det lett eller ljuvt
är. Den tid jag annat tänker, låte Gud mig aldrig leva
helbrägda! Hals och liv skall vara ospart och allt det jag äger,
så härefter som härintill; det liten fullkomligen till!» — En
annan gång skrev han till riksföreståndaren: »Låter mig
sörja, som alla hata; men jag tager det icke så mycket vid
mig. Gud give mig sin huldhet och Eder och alla
dannemäns, vilka Sveriges rike väl vilja! Jag vill dö som konung
Hans’ och hela hans partis ovän.»
Betecknande för unionshatet är ett tal, som han skall ha
hållit år 1510 inför svenska rådet för att hindra detta från
att sluta fred med danskarne, »desse grymme djur och omilde
danske troll», som han kallar dem. Han finner hos dem alla
möjliga onda egenskaper.
Först predikar han med förtjusning över den texten, att
»ljuga och bedraga hålla de för ingen skam». För att dölja
»sin infödda lögnart» brukade danskarne gripa till stora och
gruveliga eder att bekräfta sitt tal med. »Ty», heter det,
»vem man där (i Danmark) om det allra ringaste frågar, vare
sig bonde, borgare, adelsman, präst eller biskop, så svarar
han straxt därtill med en gräseligan ed och Guds namns
försmädelse.»
»Därtill med», fortsätter han, »så värdas de intet att tala
som annat folk utan tryckia orden fram, lika som de ville
hosta, och synas endels med flit förvända orden i strupan,
förr än de komma fram. Sammaledes vanskapa de munnen,
då de tala: vrida’n och vrängia’n så, att de draga den övra
läppen till den vänstra sidon och den nedra till den högra
sidon, menandes det vara sig en besynnerlig[1] prydning och
välstånd.
Det tyska tungomål, i vilket de intet hava någon kunskap,
vilja de alltid och gärna tala, ändock de kunna näppeligen
stambra det fram. Men vårt tungomål, det svenska mål,
hålla de förakteligt, och av stor överdådighet[2] förvända de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
