Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenskt allmogeliv mot medeltidens slut - Det dagliga arbetet på åker och äng, i skog och mark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jämförelsevis mycket mera än i våra dagar, var rovor, vilka
användes på liknande sätt som potatisen nu. Gottlandslagen
stadgar till och med böter för den husägare, som uraktlät att
odla rovor, även om han eljest icke drev jordbruk.
Olika brukningssätt användes i olika trakter. I vissa delar
av Skåne, där jordbruket stod högt, hade man hunnit till
treskiftesbruk: vart år var ett gärde besått med
höstsäd, ett annat med vårsäd, ärter, rovor m.m., och det tredje
låg i träde, för att jorden skulle få vila. På trädan fick
boskapen gå och beta. På det viset låg alltid 1/3 av åkerjorden
i vila. På de andra stora slättbygderna i södra Sverige,
Västergötland, Östergötland och Uppland hade man ej hunnit
längre än till tvåskiftesbruk, vadan här alltså blott
halva åkerarealen på en gång odlades. Av Östgötalagen se
vi, att detta brukningssätt dock ännu omkring år 1300 ej
fullt trängt igenom i landskapet. Det heter nämligen: »Träta
bönder om sättet att bruka jorden, då äger den vitsord, som
vill låta hälften av jorden ligga i träde.» Men i andra trakter,
såsom Halland, Bleking och skogsbygderna i Småland, stod
jordbruket ännu lägre, ty där var trädan okänd, och
avkastningen blev naturligtvis i längden därefter. Visserligen
odlade man där all sin jord samtidigt, men man gödslade den
blott vart tredje eller vart femte år.
Med glädje hälsade man axen vid tiden för helge konung
Eriks fest, ty då hade man hopp om mogen och skuren säd
vid den tid, då man firade den helige konung Olofs minne.
»När Erik ger ax, ger Olof kaka.»
När skördeanden kom, var årets brådaste tid. Då var det
att gå man ur huse, och även kvinnor och barn måste med
för att hjälpa till. De små barnen lade man i korgar, som
hängdes upp i träden, för att markens skadedjur ej skulle
kunna göra dem något ont. Särskilt var man rädd för att
ormar skulle krypa in genom munnen på dem. Många
historier därom voro i svang bland det okunniga folket och äro
så än i dag.
Det var ej att undra på att man efter det ansträngande
skördearbetet sökte vederkvickelse i festlig glädje. Olavus
Magni berättar, att man vid skördefesterna även brukade
avtala om stundande giftermål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
