Svenska folkets underbara öden / I. Forntiden och medeltiden intill 1521 / 561 (1913-1939) Author: Carl Grimberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenskt allmogeliv mot medeltidens slut - Det dagliga arbetet på åker och äng, i skog och mark

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Riddarväsendet och stormannaväldet voro naturligtvis
till gagn för hästaveln men inverkade menligt på
husdjursaveln i allmänhet, därigenom att allmogen förtrycktes genom
våldgästning och utpressningar av olika slag.

Byns nötboskap stod under vård av en herde, som med
»fähundens» hjälp vallade kreaturen på byns gemensamma
betesmark. Ett av djuren skulle alltid ha en skälla vid halsen.
Herden hade en ganska ansvarsfull post. Han fick böta, om
boskapen ej hade tillräckligt med föda, om den tog skada,
när den gick över broar eller berg, om den gick för långt ut
i vatten eller dy. Kreaturen tyckas
därtill ha varit mer ostyriga och
ondsinta än i vår tid — att döma av de
många bestämmelserna i landslagarna
angående husdjur, som skadat eller
dödat varandra. Herden ansågs vara
skyldig att reda sig mot en tjuv men
icke mot det våld, som en rånare
utövade; han var pliktig att hålla
vargen på avstånd, men för boskap,
som björn rev, var han icke ansvarig.

En kvinna kärnande smör. Valvmålning från slutet av 1400-talet i Ösmo kyrka i Södermanland.

Fähusen voro trånga och mörka,
och det måste ha varit en välgärning
för kreaturen, när de tidigt om våren
släpptes ut på bete. Fodret var
vintertiden ofta både knappt och klent.
Till god del bestod det av hö från kärrängar, torkat löv och
halm, ja under nödår, vilka ej sällan inträffade, fingo de
stackars djuren nöja sig med gran- och tallris, renlav,
vitmossa, barkmjöl och till sist, när nöden var störst, torkad
gödsel. Såväl djurens vikt som mjölkavkastningen blev
naturligtvis därefter.[1] Men under sommaren blev det vida bättre
med avkastningen. Låt oss höra Olavus Magni berätta!

»I alla Sveriges landskap finnes», säger han, »till följd av de
ymniga betena och de talrika boskapshjordarna en ansenlig
tillgång på smör. Men det är icke överallt lika gott. Där
betet är grovt, är smöret ej så kraftigt, som där betet
är finare. Men beredningssättet är detsamma överallt, och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>