Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band I - 1. Sammanhängande kapitel - Ett försök med stenåldersliv i vår tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det inre svampköttet bultas med en klubba, tills det blir
smidigt och lent som sämskskinn. När det sedan torkats
riktigt, antändes det av den minsta lilla gnista. Det brinner
dock inte med låga utan glöder bara. Det gäller därför att
ha något lättantändligt ämne till hands, t. ex. det yttersta,
tunna skinnet av björknäver, svepa det om det glödande
fnösket och blåsa, tills man får nävern att brinna.
Den ene av våra stenåldersmän kom snart så långt i
konsten att på detta sätt göra upp eld, att han med känsla och
övertygelse förnekade nödvändigheten av tändstickor, bara
man har svavelkis, flinta och torrt fnöske.
För resten behövde han visst inte göra upp eld dagligen,
ty på morgonen brukade det ännu glöda i askan från härden,
så att man kunde blåsa liv i elden igen.
När stenåldersmännen installerat sig som bofasta på
platsen, blev det deras närmaste göra att skaffa sig nödigt
husgeråd. Först och främst behövde de en kvarn att mala
sitt medhavda vete med. Därtill utsågs en stor sten med
slät, något urgröpt yta. I den krossades sädeskornen med
en rullsten av ett par knytnävars storlek. Det var ett tungt
och tålamodsprövande arbete. Något lättare gick det, sedan
den ene stenåldersmannen kommit på den idén att rosta vetet,
innan han malde det. Men aldrig gick det på mindre än en
timme att mala så mycket mjöl, som tarvades till ett mål mat.
Med hjälp av mjölk från en get[1] förvandlades mjölet till
deg. Därav bakades tunna kakor, som stektes på härden.
Mjölbinge gjorde man sig av fyrkantiga näverstycken, som
man vek upp och sydde ihop hörnen på med bast. Men med
tiden lärde sig den händigaste nybyggaren att tillverka
lerkärl. De voro ett strå vassare.
Krukmakarkonsten var emellertid inte så enkel i praktiken
som i teorin. Många misslyckade experiment fick nybörjaren
genomlida, innan han kom underfund med den rätta
blandningen av lera och sand samt en hel del andra knep.
Bl. a. visade det sig vara av stor vikt att knåda leran så
länge, att den blev tillräckligt seg. Det var också nödvändigt
att vid själva bränningen sörja för att kärlen fingo lika stark
värme från alla sidor. Men när de tekniska svårigheterna väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
