Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band I - 1. Sammanhängande kapitel - Skandinaviens insats i de stora germanska folkvandringarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samt romerska mynt och kärl av brons och glas. Det
nordiska hantverket tog det romerska till mönster. Bevis på
växande välmåga i Skandinavien finner eftervärlden i
gravfynd samt i sådana skatter, som rika män grävt ned i
jorden antingen för att rädda dem undan plundring eller i den
tron, att de därigenom skulle få glädje av dem i den andra
världen.
Till väsentlig del förmedlades samfärdseln mellan
Skandinavien och det romerska riket nu av ett germanfolk,
som en gång skulle rikta den första avgörande stöten mot
romarväldet, av goterna. Enligt de nyaste rönen
tillhörde detta folk den svenska stam, som givit namn åt
Götaland. I alla händelser var goternas språk nära
besläktat med det urnordiska, det urgamla, för hela Norden
gemensamma tungomål, som den jämförande språkforskningen
lyckats delvis rekonstruera. Goterna själva bevarade
i sina sägner minnet av sin härkomst. Deras historieskrivare,
Jordanes, som på 500-talet nedskrev dessa muntliga
berättelser, förtäljer, att goterna utvandrat från den
stora ön »Scandza» eller »Scandia, folkens moderssköte» och
vaggan för många av de stammar, som inbrutit i det romerska
världsriket. På denna punkt överensstämmer Jordanes med
moderna forskare, vilka genom undersökningar av goternas
gravskick strax efter deras utvandring kommit till den
uppfattningen, att de utgöra samma folk som götarne, d. v. s.
inbyggarne i Öster- och Västergötland.
Vid tiden omkring Kr. f. hade goterna i stora skaror från
Skandinavien flyttat över till norra Tyskland, till de
bärnstensrika trakterna öster om Weichsel. Men omkring år 150
e. Kr. vandrade de flesta av dem vidare mot Svarta havets
bördiga stränder. Där blevo de ett förfärligt plågoris för
det romerska riket. Med härjningar och plundringar
hemsökte de både Balkanhalvön och de romerska besittningarna
vid Svarta havets kuster och tvingade kejsarne under så
gott som hela 400-talet att årligen utbetala tusentals marker
guld för att få vara i fred.
Från sin nya boningsort vid Svarta havet trängdes
emellertid en gren av goternas stam, de s. k. västgöterna,
av de från Asien framstormande hunnerna år 376 över
Donau och slog sig ned på romerskt område. Denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
