Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band I - 1. Sammanhängande kapitel - Skandinaviens insats i de stora germanska folkvandringarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
minnesgravar, innehållande blott vapen och keramik, till
åminnelse av bornholmare, som dött i utlandet. Flerstädes
ligga dessa symboliska gravar gruppvis samlade, något som
tyder på att dödsbuden kommit för flere personer på en gång,
sannolikt som följd av något fältslag på Europas fastland.
Omkring år 300 minskas öns befolkning starkare än någonsin.
På de gravfält, som ännu begagnas, blir antalet nya gravar
försvinnande litet. En så väldig utvandring har ägt rum,
att ön blivit nästan folktom.
Men som ersättning för folkförlusten rinner även här en
guldström in i landet till dem, som sitta hemma, och gör
dem så mycket rikare, till dess den framemot mitten av
500-talet sinar ut.
Det folk, som bebott Bornholm, anses ha tillhört den
folkvandringsstam, som kallas burgunder. I den äldsta
uppgift, vi ha om dem, nämnes visserligen ingenting om
deras samband med Bornholm; men det berättas, att de
då bodde i den del av Pommern, som ligger Bornholm
närmast. Vid mitten av 200-talet bröto de upp därifrån och
tågade till det land, som nu kallas Frankrike, där
landskapet Bourgogne ännu bär namn efter dem. Bornholms
ursprungliga namn var också Burgundarholm: »De
branta klippornas ö».
Nu veta vi genom romerska historieskrivares uppgifter
angående burgunderna, att de vid 200-talets mitt råkade i
så våldsamma strider med andra germanska folk, att de blevo
»nästan alldeles förintade». Det oaktat äro de i början av
300-talet åter så kraftiga, att de kunna ingripa i
världshändelserna, och skildras då som »ett folk, statt i
utomordentligt stark tillväxt genom ett ovanligt talrikt ungt manskap».
Detta kan ej förklaras på mer än ett sätt, och vi se här en
bekräftelse på de slutsatser, Stjerna dragit ur det faktum,
att de bornholmska gravfälten upphöra vid samma tid.
Liknande förhållanden ansåg Stjerna föreligga i andra
trakter av Skandinavien.
Av skandinaviskt ursprung voro sannolikt även vandalerna,
vilka anses närmast härstamma från Jylland norr om
Limfjorden, det nuvarande Vendsyssel. Efter härjningståg i
Gallien och Spanien bosatte de sig slutligen i Nordafrika, i
det nuvarande Tunisien. Där skaffade de sig en stark sjömakt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
