Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band I - 1. Sammanhängande kapitel - Gudarnes födelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den nutida religionsforskningen, som det närmast
tillkommer att ge svaret, har vunnit sina inblickar i våra
förfäders primitiva religion framför allt genom ingående studier i
gammal folksed och folktro. Den möderne religionshistorikern
tränger också in i ortnamnsforskningen för att där
vinna klarhet över frågan om utbredningen av olika gudars
dyrkan, och han gör jämförande undersökningar av
lapparnes och andra arktiska folks mytologi. Dessa folk ha
nämligen segt bevarat en mängd religiösa föreställningar och
bruk, som sprida ljus över dunkla punkter i den fornnordiska
gudatron.
På sista tiden ha religionshistorikerna fått en värdefull
hjälp i den med iver bedrivna hällristningsforskningen. Från
dess målsmän komma följande svar på de ovan uppställda
frågorna: På flertalet hällristningar från bronsålderns
tidigaste århundraden symboliseras »makterna» av solhjul samt
vapen- eller skeppsbilder. Dessa avbildas å stenhällen utan
varje mänskligt tillbehör.
Hur nu en personlig gudagestalt växer fram ur detta väsenslösa
bildtecken åskådliggöres bäst av en liten figurframställning
på en mykensk signetring, som är avbildad och beskriven
i min världshistoria bd 2:73. Den visar, hur dubbelskölden
utvecklats till den sköldbärande gudinnan Pallas Atena.
Bland våra egna hällristningar finns det paralleller till denna
utvecklingsprocess. På tvenne uppländska hällristningar ser
man t. ex. en lång rad av solhjul, men dessa hjul ha försetts
med ben. I stället för att solen vanligen tänkes körd eller
rullad fram över himlen, föreställer sig ristaren här
synbarligen, att den rör sig framåt på rent mänskligt sätt:
gående. Solhjulet är här på väg att bli solguden. Så har
man under bronsåldern tagit första steget till gudamaktens
personifiering.
På en östgötsk hällristning har konstnären framställt ett
spjut, som bäres av en man. Synbarligen är det ett heligt
spjut, avsett att kringföras i en kultprocession, eftersom en
tillbedjande man tecknats i närmaste sammanhang med
vapnet, vilket till yttermera visso försetts med en helig
skålgrop. Spjutbäraren kan vara prästen; men hur kort är ej
steget till den tanken, att han representerar spjutets
levandegjorda, personliga väsen: guden, som har spjutet till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
