Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band I - 1. Sammanhängande kapitel - Kristendomen tränger in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Svealand och Norrland. Den för sin hänsynslösa kraft och
maktlystnad ryktbare påven Gregorius VII[1] skrev år 1081
ett brev, som tycks vara adresserat till Sveriges dåvarande
samkonungar, bröderna Halsten och Inge. I detta aktstycke
uttrycker Den helige fadern visserligen sin glädje
över ett budskap från furstarne, att deras folk »övergivit
hedendomens villfarelse och nått fram till den kristna trons
sanning»; men mot detta vittnesbörd kan man ställa ett
uttalande från början av 1100-talet av en engelsk klerk, som
verkade i Danmark. Han är mycket bekymrad över att
marken är så hårdbruten i svears och götars land. Så länge
allt går dem efter önskan — säger han — synas de hålla den
kristna tron i ära; men så snart missväxt, örlig eller annan
olycka inträffar, börja de förfölja de kristna.
Först på 1100-talet blev svenska folket i sin helhet kristet.
Psalmsång och mässor hade efterträtt hedendomens blodiga
styggelse i Uppsala blotahus. Vid den tiden hade större delen
av Götalands befolkning länge varit omvänd. Motsatsen mellan
gammal och ny livsåskådning har Otto von Friesen på ett
slående sätt illustrerat med inskrifterna på två runstenar,
den ena från norra, den andra från södra Småland. På bägge
har tidens tand gnagt hårt i nio sekler. Den nordligare
belägna talar med stolt självkänsla om blodshämnd på
frändedråpare och lyder så: »Sigvard lät resa stenen efter ...
sin broder (eller fader). Hans ättemän visste att återupprätta
sin ära [som blivit kränkt genom dråp på den döde].
Gud hjälpe hans själ!»
Den andra minnesstenen, från trakten söder om Bolmen,
avger om den döde följande vittnesbörd:
»Han var av människor
minst en niding,
gav mat frikostigt
och var ej långsint.
På Gud sin trodde
den gode dannemannen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
