Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Supplement till band II
- 1. Sammanhängande kapitel
- Gustav Vasa belägrar Stockholm och väljes till Sveriges konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kristians amiral, Sören Norby, lämnade mycket övrigt att önska.
Gustav klagade, att när det riktigt gällde ett avgörande
med den djärve fribytaren, så läto lybeckarne honom
slippa undan, och konungen fick aldrig »se sin lust på sina
fiender». De tyska legoknektarne voro faktiskt lika rädda om
Sören Norby som amiralens egna män, ty de visste, att om han
gick ur leken, »så haver» — som de sade — »denne svenske
herren av oss sedan intet mera behov»! Förgäves besvor
Gustav dem att ingripa med kraft — de aktade sig. Så
mycket uppnådde han emellertid, att Norbys försök att
undsätta Stockholm med proviant misslyckades. Men för var
dag, som belägringen drog ut på tiden, växte Gustavs
svårigheter att avlöna det förhyrda krigsfolket.
*
Den 6 juni 1523 blev Gustav på en riksdag i Strängnäs
av rikets samtliga lagmän — enligt de ärevördiga föreskrifterna
i landslagens konungabalk — enhälligt väld till Sveriges
konung, på det att Sveriges rike icke längre skulle »vara
försvarslöst, bliva ryckt och kivat hit och dit mer än andra
konungariken». Men Peder Svart förmäler, att Gustav först
efter enträgna böner kunde förmås att åtaga sig det svåra
värvet. Han föreslog, att man skulle utse någon annan
svensk adelsman i stället. Vem helst som valdes, ville han
vara lydig och trogen. Han hade, som han själv sade, »redan
förnummit, att det hade mera galla än honung med sig» att
bekläda slik hög post.
Tvenne lybska rådsherrar, vilka vid denna tid befunno sig
på beskickning i Sverige, meddela i sin berättelse från
riksmötet, att Gustav »med ödmjukhet påpekade sin ringa börd».
I avgörandets stund tänkte han väl på Sten Stures söner
såsom närmare berättigade till tronen än hans själv. I alla
händelser gjorde det sig ju bäst så, att han ritualenligt
krusade för den krona, som han näppeligen hade något emot att
pryda sig med, alldeles som det vid ett bondegästabud skall
trugas och krusas om vem som först skall gå till det av rätter
dignande långbordet.[1]
[1] Helge Almquist och Gottfrid Carlsson ha framställt det
antagandet, att Gustav Vasas val till konung var ett verk framför allt av
lybeckarne, för vilka det var mycket värdefullare att få sina privilegier
och fordringar garanterade av en konung än av en riksföreståndare.
Denna hypotes har Tunberg bestritt. Lybeckarnes hela hållning
visar — säger han — att de ingenting högre önskade än att fortast
möjligt få sina privilegier stadfästa av riksföreståndaren och rådet.
Däremot låg det i Gustavs intresse att draga ut på tiden med den
bekymmersamma privilegiefrågan. Vad som egentligen framdrivit
Gustavs val till konung 1523 var, anser Tunberg, svenskarnes önskan
att förekomma de anspråk på Sverige, som framställdes av den avsatte
Kristian II:s efterträdare i Danmark, konung Fredrik I. Varmed
denne forskare dock ej vill ha sagt, att det ej var kärkommet för
Lübecks affärsmän att se sin skyddsling bestiga Sveriges tron.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:31:35 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/10/0282.html
