Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band II - 1. Sammanhängande kapitel - Prinsessan Cecilias öden närmast efter bröllopet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för den levnadsfriska Cecilia voro alla strapatser bara lek.
En gång måste hela sällskapet övernatta i en förfallen koja,
där vinterstormen tjöt genom väggarna. Utan varma kläder,
utan mat höll hon med glatt skämt modet uppe på hela
sitt sällskap. Och lika hemmastadd kände hon sig till sjös
i full storm. Medan alla de andra passagerarne ledo
sjösjukans kval, satt hon blomstrande och uppspelt på relingen av
den krängande skutan och försökte än uppmuntra de sina
med skämt och sång, än sätta kurage i dem genom att kalla
dem veklingar. Och då väntade hon ändå när som helst
sin förstfödde. Han kom till världen i London,[1] och självaste
Elisabet stod fadder åt den lille. Drottningen hade funnit
sådant behag i den sköna och spirituella markgrevinnan,
att hon bjöd henne att stanna kvar så länge som möjligt och
hela tiden frikostigt sörjde för både hennes och hennes makes
underhåll. Men de lysande fester och banketter, som
Cecilia ställde till, kostade mycket pengar. Det unga
fursteparet satte sig i skuld på alla möjliga håll, och då betalningen
uteblev, uppträdde fordringsägarne så pockande, att
drottning Elisabet den ena gången efter den andra måste hjälpa
till med flere tusen pund ur egen kassa. Men det förslog ej.
En uppretad folkmassa gick rent av till handgripligheter
mot den sköna Cecilia, och en tid fick lantgreven sitta i
häkte för gäld. Fursteparet måste till slut formligen avvika
från England, sedan Cecilia pantförskrivit en stor del av sina
juveler och andra dyrbarheter till de större fordringsägarne.
Elisabet visade henne dock vid avskedet alltjämt den största
vänlighet och skänkte henne dyrbara gåvor. Men det kunde
nog inte undgås, att hon kände en hel del svartsjuka över
hennes gunstlings, grevens av Leicester, uppvaktningar för
skön Cecilia. Greven hade tidigare anhållit om Cecilias hand,
och ännu flere år därefter, då hon blivit en fattig änka,
upprepade han sitt frieri.
Vid fursteparets avfärd från Dover gjorde sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
