- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / X. Supplement I /
317

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band II - 1. Sammanhängande kapitel - Finnarne i mellersta Sverige

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

säker, och var hans hämndbegär väckt, så aktade han ett
människoliv ringa.

Dock ge domböckerna från denna tid det intrycket, att
blodsgärningarna mest begingos mellan finnarne inbördes
som en följd av deras tvister om jakten, fisket och svedjorna.
Under inflytande av öl och brännvin blevo de lättretade
finnarne ofta fullkomligt otillräkneliga. Tvister mellan
svenskar och finnar avgjordes däremot i allmänhet inför rätta
och ledde i regel ej till handgripligheter.

Många lösfinnar tyckas emellertid ha räddat sig genom
att flytta till de stora obygder, som ännu funnos i nordligaste
Värmland. Men alltjämt hör man klagan över deras rovdrift
både här och i Norge. År 1700 utverkade sig bönderna
på bägge sidor om gränsen tillstånd av sina regeringar att
samtidigt sätta i gång en hetsjakt mot alla »lösa finnar». En
oktoberdag gick klappjakten av stapeln, och fångsten blev
över förväntan stor. De inringade skogsmännen sattes på
fästning, och de som ej lyckades rymma, fingo där sluta sina
dagar — vilket nog inte tog så lång tid.

Trots alla åtgärder mot svedjebruket har detta emellertid
fortlevat i Värmlands finnbygd ända in i våra dagar,
åtminstone i Jösse härad. Men naturligtvis bränner man ej längre
den stora värdefulla skogen utan blott yngre lövskog.

*



Finnarne ansågos i hög grad trollkunniga, och åt denna
uppfattning gåvo de näring genom att använda besvärjelser
för att böta sjukdomar, skydda boskapen för rovdjur samt
få jakt- och fiskelycka. Stulna säker ansågos de kunna skaffa
till rätta, och både mjölk och brännvin skaffade de sig vid
behov genom att »stampa kniven» i vissa »mjölktallar». När
en »visman» skurit i trädet, strömmade den önskade drycken
genast fram. Men sedan växte tallen ej mer på höjden utan
blev vresig och knotig. Finnarne voro emellertid också
misstänkta för att kunna på långt avstånd överföra sjukdomar
på människor och djur. Det hände även, att de »stämde
björn» på sina fiender, så att han sprang mellan nybyggarne
och rev boskapen än för den ene, än för den andre, ända tills
han stöp för en kula. Man då behövde det allt vara en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:36:27 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/10/0329.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free