Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band III - 1. Sammanhängande kapitel - Ur Axel Oxenstiernas brev - Gustav Adolf och Sveriges riksdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och ont sällskap hava tillvägabragt». Fadern var nu mycket
ängslig för att han skulle bli straffad till livet. Och om Ture
ock skulle bli benådad, vore det fara värt, att det aldrig skulle
bli folk av honom, eftersom detta kunnat hända, trots att
han »för perlamenters skull är så hårdeligen här i Sverige av
mig trakterad och slagen och sedan så ofta genom skarpa
skrivelser till ära och dygd förmant».
Axel Oxenstierna kunde lugna sin bror med att Ture
duellerat med en löjtnant men blott sårat honom i armen. »Din
son Ture är», skriver han, »fuller en vacker[1] karl men något
yr — brås intet på dig, ej heller på mig — men kan han hinna
sina raseår över[2], bliver han väl en god karl. Du måste intet
strax turberas[3], att en ung karl icke haver samma sinne som
en gammal och sonen icke alltid är fadern lik. Där kräves år
och experientz[4] till.» — Ej långt därefter kunde rikskanslern
glädja brodern med att Ture blivit ryttmästare. Och redan år
1635 uppnådde han överstes grad. Tidigare än fadern vågat
hoppas hade han lämnat »raseåren» bakom sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
