Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band IV - 1. Sammanhängande kapitel - Förmyndarregeringens finanser och politik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som Karl X:s krig, nämligen att fjärdepartsräfsten småningom
domnade bort. Och nu var det ej längre någon tanke på
att göra avbetalningar på statsskulden. Tvärtom växte den
så, att man måste taga lån på kommande års inkomster.
Kronan blev alltmer beroende av inflyttade kapitalister vid
Skeppsbron i Stockholm. Genom adelskap, fina ämbetsmannatitlar,
monopol och andra förmåner höllo sig höga vederbörande
väl med dessa herrar, så att kronan kunde få förskott på
skatteuppbörden, när den var i knipa. Men till råga på
allt måste lånen köpas med räntor, vilka, ju längre det led,
mer och mer närmade sig till ocker. Vilket i sin tur berodde
på ovissheten om när långivaren skulle kunna få ut pengarna.
Gustav Bonde, som själv bisprungit riket med lån, lär under
sina sista bittra år ha sagt, att »den var en narr, som
försträckte något till kronan».
Blott några enstaka år i början av Bondes bana som
riksskattmästare hade ämbetsmännens löner kunnat till fullo
utbetalas, och avknappningarna synas med åren ha blivit allt
större och allt vanligare. De högt uppsatta ämbetsmännen
fingo åtminstone någon ersättning för uteblivna löner genom
förläningar; men för dem, som inte kunde räkna med sådan
hjälp, låg den frestelsen nära till hands att hålla sig skadeslös
genom mutor eller oredlighet. T. o. m. en sådan man
som Gustav Bonde gav slutligen i missmod uttryck åt den
åsikten, att nöden ingen lag har. Åtminstone tillskriver man
honom även det yttrandet, att »den, som icke gjorde sig betald,
när han hade medel i handom, fick skylla sig själv, om han
sedan krävde sin lön».
Med ett ord: den mest svårlösta av de uppgifter, som då för
tiden vilade på en svensk ämbetsman, var utan tvivel den att
få ut lönen för sitt arbete. Att den skulle utfalla med det
belopp, som den var fastställd till, tycks ingen längre ha
räknat med — man fick nöja sig, om man kunde få ut någon
del därav.
För att fullt förstå den tidens statsfinansiella svårigheter
måste man emellertid också ha i minnet, att de till stor del
berodde på hela statshushållningens tungroddhet, på att
statens utgifter måste utgå i kontanter, medan inkomsterna
till allra största delen inflöto in natura. Endast småningom
och med mycket omständliga procedurer kunde regeringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
