Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band IV - 1. Sammanhängande kapitel - Kriget med Danmark 1675—79. Några allmänna reflexioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
XII:s tid, i alldeles övervägande grad fördes inom våra egna
gränser. Trupperna måste därför leva på Sveriges egna medel,
medan förut fiendeländerna fått bära halva krigsbördan. Och
medan armén fordom kunde till två tredjedelar bestå av
värvade utlänningar, fick Sverige nu helt lita till sin egen
försvarskraft.
Men det var väl ändå en fördel att få kämpa omgiven av
fredligt sinnade landsmän? Ja, om inte snapphanarne hade
omintetgjort denna förmån. Det behövdes blott, att de
under halvannan månad, på hösten 1676, spärrade gränsen
mellan den skånska krigsskådeplatsen och det övriga Sverige,
för att det skulle bli en så svår livsmedelsbrist på krigsskådeplatsen,
att förhållandevis lika många krigare dogo av svält
som i Gustav Adolfs läger vid Nürnberg.
En oproportionerligt svår manspillan vållades också genom
brister i arméns ledning. Endast långsamt, nästan motvilligt
har man i svensk historieskrivning erkänt dessa brister, som
i början voro begripliga nog hos en blott tjuguårig furste
men i viss mån blevo typiska för Karl XI:s hela följande
regering. Först i en fackmilitär översikt av Torsten Holm från
1927 har det öppet uttalats, att det »knappast existerade
någon påtaglig kontinuitet i de olika krigsårens operationer å
någondera sidan». Holm finner, att »man tog och släppte,
gick fram och tillbaka» utan avgörande, under det att samtidigt
Königsmarck i Pommern med överlägsen följdriktighet
genomförde den defensiv, som räddade Ludvig XIV från hans
farligaste fiende, kurfursten av Brandenburg. Det var
Königsmarck, som fullföljde den svenska krigskonstens verkliga
traditioner.
Karl XI:s ständiga fram- och återmarscher gällde de
fästningar, som danskarne besatt: å ena sidan Kristianstad, å
andra sidan de fasta platserna vid Öresund, alltså Hälsingborg,
Landskrona och Malmö. På grund av artilleriets svaghet
synas de befästa orterna över huvud taget ha i den tidens
krigföring spelat en dominerande roll som förråds- och
samlingsplatser. Otålig över den långsamma rekryteringen från rikets
inre delar, kastade Karl XI varje år otillräckliga svenska
krafter mot de fasta platserna vid Sundet, i fåfängt hopp
om att kunna under samverkan med flottan hejda landstigningen
av danska förstärkningar. Men gång på gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
