Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band IV - 1. Sammanhängande kapitel - Fredspolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
endast en kraftkarl av hans mått under särskilt gynnsamma
omständigheter skulle ha mäktat genomföra. Misstron mot
»juten» var lika djupt inrotad i breda lager av vårt folk,
som förbindelsen med Holstein-Gottorp i Danmarks rygg
ingått i våra diplomaters vanetänkande. Spänningen
mellan den skandinaviska och den holsteinska politiken hade
också sina representanter vid hovet i å ena sidan Karl XI:s
danskfödda gemål, å den andra hans holstein-gottorpska
mor; och detta motsatsförhållande inom kungafamiljen
undgick ingalunda de främmande diplomaternas uppmärksamhet.
Det är ingen fråga om att ej moderns inflytande hos
konungen vägde tyngre än gemålens, vars många vackra
egenskaper alltför sent gingo upp för Karl XI — liksom
så mycket annat.
Gyllenstiernas motivering för en allians med Danmark var
ej blott den fredsgaranti, som ett endräktigt Skandinavien
måste innebära, utan också hoppet om en svensk-dansk
samverkan för gemensamma handelsintressen i Östersjön. Det
säkraste medlet att trygga de nordiska ländernas spirande
sjöfart skulle ha varit samfällda skandinaviska förhandlingar
med Östersjöns ekonomiska stormakt på den tiden, nämligen
Holland, som i likhet med Frankrike gärna spelade ut staterna
vid Öresund mot varandra. Denna möjlighet hade ingått i
Gyllenstiernas planer, och den omhuldades även av vissa
danska statsmän, som fullföljde Griffenfelds fredsälskande politik.
Men misstroendet mot grannen var även hos flertalet danskar
starkare än de gemensamma skandinaviska intressena, och
slutet blev, att de nordiska länderna gingo skilda vägar.
Sverige fick denna gång försprånget och skyndade att på
grannens bekostnad försäkra sig om fördelarna av en allians med
den starka sjömakt, vars flotta i två föregående
svenskdanska krig så avgörande ingripit till Danmarks förmån.
Svenska regeringen räknade med att den sjökrigsmakt, som
nyss hjälpt den danska att tillfoga svenskarne så stora
förluster, i stället skulle kunna bli en god hjälp vid försvaret av
Sveriges Östersjöländer. Holland hade varit Ludvig XIV:s
huvudfiende, och gemensamma farhågor för hans politik drevo
Sverige och Holland i armarna på varandra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
