Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band V - 1. Sammanhängande kapitel - Åländska kongressen 1718
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Görtz’ diplomati får man därför nöja sig med hypoteser,
isynnerhet som man måste räkna med diplomaternas — och
framför allt 1700-talsdiplomaternas — grundåskådning, att
orden äro till för att dölja tankarna. De viktigaste
diplomatiska direktiven vid underhandlingar gåvos muntligt, och de
betydelsefullaste förhandlingarna fördes muntligt. Vad som
sattes på papperet var ofta medvetna förvanskningar av det
faktiska läget, avsedda att vilseleda motparten. Sådan är,
i korthet sagt, den camouflageteori, som Hartman tillämpar
på den tidens diplomatiska historia om Karl XII:s och
Görtz’ diplomati.
Frågan blir nu, hur långt man skall driva denna
camouflageteori. Kung Karl den unge hjälte, den store tigaren,
har just inte brukat anses som någon diplomat. Men Hartman är
övertygad om Karls diplomatiska skarpsinne, »vilket ju nära
sammanhänger med den strategiska begåvningen». Han har
kommit till den uppfattningen, att Karl varit medveten om
nödvändigheten av att »tjuta med ulvarna» för att vilseleda
dem, och att konungen gjorde det senare med överlägsen
skicklighet. Karls allbekanta egensinne och omedgörlighet
var, menar Hartman, mången gång blott en mask, anlagd
för att förbrylla motparterna i det diplomatiska spelet. Med
Görtz som verktyg drev konungen ett dubbelspel, vars
verkliga innebörd kan utrönas först sedan detaljerna i hans
diplomati blivit grundligare genomforskade. När detta skett
— menar Hartman — skall eftervärlden få fram ett
förnuftigt sammanhang i händelseförloppet, få greppet på den
konung, som ur diplomatisk synpunkt brukar betecknas
såsom »en alldeles irrationell uppenbarelse». Men inte kommer
man till denna klarhet genom att läsa de bevarade
aktstyckena efter ordalydelsen, ty »de äro oftast en
vrångbild av sanningen». I fråga om förhandlingarna på Lövö
strida Görtz’ och den ryske underhandlaren Östermans
uppgifter genomgående mot varandra, alldeles som tsar Peters
och Görtz’ påståenden rörande det hemliga mötet på Loo slott.
Man måste därför, säger Hartman, gå den vägen att
»ur händelsesammanhanget pressa fram en hypotes och sedan
pröva dess bärkraft genom en analys av källskrifterna».
Han är dock fullt beredd på att denna hypotes kan komma att
justeras genom nya arkivforskningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
