Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band V - 1. Sammanhängande kapitel - Åländska kongressen 1718
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vad nu för det första Görtz beträffar, så delar Hartman
icke den gängse uppfattningen, att han var en typisk
konjunkturpolitiker, som drev underhandlingar med alla våra
fiender i syfte att spela ut den ene mot den andre och vinna
fred med den makt eller maktgrupp, som gav de
fördelaktigaste villkoren. Hartmans åsikt är i stället den, att
holsteinaren vid sina underhandlingar fullföljde ett holsteinskt
program. Hans mål var hela tiden att åstadkomma fred och
förbund med tsar Peter för att sedan med
hjälp av ryska trupper genomdriva, att Karl XII:s
systerson, hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorp, återfick sitt
fädernerike och med tsarens stöd blev svensk tronföljare. För
de svenska Östersjöländer, som Sverige måste avträda till
Ryssland, skulle vårt land ta skadan igen på Danmarkp
bekostnad. Därvid hoppades Görtz ej blott på ryska
hjälptrupper utan även på bistånd av engelska stridskrafter, sedan
jakobiterna kommit till makten i England,[1] samt på hjälp
av deras vänner Frankrike och Spanien.
Men hur förhöll sig Karl XII själv till Görtz’ holsteinska
politik? Hartman liar under sina forskningar efter hand
kommit till den uppfattningen, att konungen alltid betraktat
Danmark som sin—och Holstein-Gottorps—huvudfiende.
Hartman betonar starkt det holsteinska släktarvet i
Karls personlighet och anser, att konungens slutmål —liksom
hans farfars — varit att krossa Danmark. Enligt Hartmans
åsikt var det för att hålla sig närmare Danmark, som Karl
XII efter segern vid Narva förlade krigsskådeplatsen icke
till Ryssland utan till Polen. Så länge konungen i spetsen
för en segrande armé befann sig i Polen, skulle danskarne,
efter erfarenheterna från Karl X Gustavs dagar, icke våga
upprepa experimentet att bryta freden. Hartman anser
vidare, att Karl XII efter slaget vid Pultava och
kapitulationen vid Perevolotjna kom till insikt om att han aldrig
kunde i grund besegra tsar Peter. Därför skulle han redan
då ha gjort sig förtrogen med tanken på avträdelser i öster
mot ersättning i väster på Danmark-Norges bekostnad. Med
denna synpunkt på händelseförloppet drar Hartman även
den slutsatsen, att Magnus Stenbocks tyska fälttåg i själva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
