Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band VI - 1. Sammanhängande kapitel - Lovisa Ulrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var livegen. För henne var det mäkta hårdsmält, att
bönderna skulle ha något att säga till om, när det gällde rikets
styrelse. Prästerna hade också i hennes ögon tagit sig en makt
och en ton, »som det kommer att ta tid att fråntaga dem»,
skriver hon till sin mor år 1748.[1]
Hennes beskedlige gemål kunde däremot inte elda upp sig
till samma höga uppskattning av kungligheten. När
drottningen efter franskt föredöme införde publik spisning vid
hovet, d. v. s. att en utvald del av huvudstadens borgerskap fick
i tur och ordning komma upp på slottet och njuta av
taffel-musiken och av att se Deras Majestäter äta, så sade Hans
Maj:t rent ut till henne: »Om jag var borgare, skulle jag
aldrig gå ifrån min egen soppa för att få se en kung äta.»
Ibland, när Lovisa Ulrika utbredde sig över svenskarnes
efterblivenhet, kunde det också hända, att hon fick svar på tal.
Såsom då hon påstod, att de i gamla tider inte kunde
producera så pass fina saker som kål och lök utan måste hämta
dem från Tyskland. »Eller var det inte så?» frågade hon
general Gustav Hamilton. »Jo, Ers Maj:t, men det kom sig
därav, att svenskarne inte hade tid att plantera kål, eftersom
de voro upptagna med att bringa reda och ordning i Tysklands
angelägenheter.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
