Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band VI - 1. Sammanhängande kapitel - Petter Hernquist, den svenska veterinärvetenskapens fader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
första veterinärskola. Den inrättades på Brogården invid
Skara. Hernquist var en ytterst nitisk men orimligt sträng
och fordrande lärare. År 1785 skulle samtliga gymnasister ha
funnit sig föranlåtna att avge en klagoskrift över hans
»tyranni». Han hade godtyckligt ökat lästidens längd och
kommenderat ungdomen till att om söndagarna bevista ej blott
två mässor i kyrkan utan även ottesången. Hans strafftal till
sina lärjungar hade varit fruktansvärda. Ynglingarne hade
blivit kallade »djävlar», och Hernquist hade utslungat »så
förfärliga hotelser på Guds och konungens vägnar, att
blödiga sinnen kunnat förvandlas till vanvettingar». De klagande
slutade sin skrift med, att de under sådana förhållanden ej
ansågo sig kunna fortsätta vid Skara skola. Åtta år därefter
gick förbittringen mot Hernquist en gång så långt, att han
blev livsfarligt misshandlad av en gymnasist.
Men under den hårda ytan glödde kärlek till det livsvärv,
som blivit hans. Av egna medel skänkte Hernquist årligen
bostad och mat åt sju medellösa elever; och när
veterinärskolans huvudbyggnad år 1802 brann ner, bekostade han
själv en ny och större. Hela sin hopsparade förmögenhet,
omkring 90,000 riksdaler, testamenterade han till sin kära
skola.
Hernquist författade bl. a. en mycket använd lärobok i
naturlära för gymnasier och veterinärskolor, varur ett smakprov
må anföras. Underavdelningen »Djurriket» behandlar först
människan: »Vi hava två slag av människor: ett vandrar om
dagen, det andra om natten och lever av rov. Den förra är
antingen uppfostrad eller vild, vilken går på 4 fötter, är stum
och luden. Sådane ludne människor har man funnit bland de
vilda djuren. Koskull fann i Litauen en björnyngling 1661,
vilken ej annat kunde äta än rått. I Hessen fanns 1544 en
bland vargar, vilken tvangs med träklampor att gå.
Fårgossen, som bland fåren var uppfödd, sprang lätt över alla
berg. Den bambergiske ynglingen, som levde bland oxar,
kunde ej lära sig att tala och vädrade upp sin hustru, o. s. v.
Härav kan man döma, att människan 1) rättar sig mer efter
exempel än efter undervisning, 2) att man kan vara med litet
hulpen, 3) att vanan förblandas med själva naturen och dess
lagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
