Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band VI - 1. Sammanhängande kapitel - Grevinnan d’Egmont och Gustav III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.
Redan dagen efter hans avresa från Paris, den 25 mars 1771,
skrev hon till honom ett brev, som vibrerar av skilsmässans
smärta och slutar med en försäkran, att hennes käraste
sysselsättning skulle bli att påminna sig »dessa dagar av en kort
lycka, så sällspord, att jag skulle betrakta dem som en dröm,
om icke intrycket av dem stannat kvar i min själ».
Ju längre korrespondensen mellan de båda unga
framskrider, dess varmare och mera personlig blir tonen från bägges
sida, och ju mer sjukdomen tvingar henne att dra sig tillbaka
från stora världen, dess mer fördjupas hennes känslor för
den unge fursten, som har framtiden för sig. Hans vänskap
blir till sist hennes livselixir. »Tanken på Er uppehöll mig
tusen gånger, då jag var sorgsen», skriver hon under sin
sjukdom på hösten 1772. »Tack vare Er kan jag aldrig bli olycklig,
vilka olyckor jag än får uppleva.» Om och om igen besvär
hon honom: »Älska mig I Älska mig alltid, och försäkra mig
därom, så ofta det är Er möjligt!»
Den firade societetsdrottningens brev till sitt hjärtas kung
vittna om att hon var en kvinna med rika andliga intressen
och med brinnande håg att bidraga till lösningen av tidens
problem. Hon råder Gustav att tänka på allt, som kan
göra livet drägligare för hans stackars svältande folk, och hon
känner sig rörd vid tanken på den glädje, varmed »de präktiga
svenska bönderna» hälsade sin unge nyvordne konung vid
hans hemkomst. Hon diskuterar den nya författningen med
honom och råder honom allvarligt att först och främst göra slut
på mutsystemet inom riksdagen. »Ert rike måste», skriver
hon, »bli oberoende av varje annan makt och hederskänslan
bli den enda drivfjädern i Eder regering.» För att nå detta
mål måste konungen visserligen ha ökad makt, men hon
varnar honom i bevekande ordalag för enväldet: »Om Ers
Maj:t ej sätter en sådan gräns för sin makt, att denna gräns
blir omöjlig att överstiga för Edra efterträdare, så blir Ers
Maj:t ansvarig för att Ert folk i framtiden kan få lida för
en konungs dumhet, en älskarinnas nycker eller en ministers
ärelystnad.» Och konungen svarade med långa brev, brev
på ända till sexton sidor, där alla möjliga frågor, större och
mindre, dryftades, »gudomliga brev», som hon aldrig tröttnade
på att läsa om och om igen. Men när det ibland dröjde med
dem, fick han en störtflod av förebråelser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
