Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band VI - 1. Sammanhängande kapitel - Gustav III:s väninna grevinnan de Boufflers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV III-.S VÄNINNA GREVINNAN DE BOUFFLERS. 47
ägnat sig åt henne, så tog Gustav alltid emot dem med
samma fina takt, samma vänliga förståelse, även om han
understundom innerst inne var mindre trakterad av vad hon hade
på hjärtat. Näst efter det nära nog övermänskliga tålamod,
som kungen visade mot den av misstänksamhetens och
otacksamhetens demoner "besatte Georg Magnus Sprengtporten,1
finns det näppeligen något bättre bevis på Gustavs sant
humana anda än hans brev till sin hetlevrade franska
väninna.
Ofta begärde konungen också den förstående kvinnans råd,
hur han skulle bete sig mot sin maktlystna, impulsiva mor.
I en biljett, fylld av djup smärta, nästan ber han väninnan
om medlidande för vad han måste utstå genom
änkedrottningens giftiga antydningar om den nyfödde kronprinsens
verkliga börd; och Hippolyte Boufflers led med sin vän
under de pinande konflikter och upprivande familjescener,
som han måste genomgå.
Men i denna korrespondens mellan två själar, som funnit
varann, växla tankeutbyten och varningar med ömma
utgjutelser. Starkare blir känslans glöd efter ett par månaders
ständig samvaro i Spa, den tidens mondänaste badort, på
sommaren och hösten 1780.
Efter denna ljuva tid av förtrolig samvaro kunde
Hippolyte ej uthärda skilsmässan utan reste efter Gustav till
Bryssel för att än en gång få säga honom ett farväl. Den »sista
aftonen här» talade de sedan bägge med rörelse om. »För
första gången i mitt liv», säger hon, »gjorde mig vänskapen
då fullkomligt lycklig.» Och han skriver till henne på
hemvägen: »Ni botade mitt hjärta för dess sorger genom att låta
mig få smaka trösten av att känna mig älskad för min egen
skull. Men nu återvänder jag dit, där jag ej mer kan få
uppleva denna glädje.» Hans enda tröst var hoppet att få besök
av henne i Stockholm och att i väntan därpå få brev så ofta
som möjligt.
På våren 1781 berättar konungen, att han söker, så gott
han kan, döva skilsmässans smärta med att ställa i ordning
en våning åt grevinnan på Gripsholm och en annan på
Drottningholm, och han utsåg redan resemarskalk åt henne.
1 Bd VII: 52—56.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
