Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band VII - 1. Sammanhängande kapitel - Johan Kristoffer Toll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHAN KRISTOFFER TOLL.
101
utbildning var ringa, hämtat sina idéer om försvarsfrågorna ur
betänkanden och förslag, som Göran Sprengtporten framlagt.
Fast Toll var en typisk streber och ämbetsjägare, kunde
han visa prov på godmodigt skämt.1 Men trots detta hade
han ett av de värsta fel, som man kunde ha i tjusarkungens
Sverige: han kunde ej utveckla charm. Tvärtom hade han
en olycklig benägenhet att reta och utmana folk mot sig.
Memoarerna vimla av hatfulla uttalanden om honom. Hans
»förträffeliga talegåva» kom bäst till sin rätt, när det gällde
att knipa bönder, men på riddarhuset visade den sig enbart
förargelseväckande. Värst för honom var kanske dock, att
Elis Schröderheim och Gustav Maurits Armfelt blevo hans
svurna fiender. Slutligen återverkade detta även på hans
förhållande till kung Gustav. Detta hade aldrig varit
vänskapligt, än mindre hjärtligt, och under de nervösa dagarna
på sommaren 1788 blev det slut med Tolls inflytande hos
Gustav III, som med en viss rätt i Tolls impopulära person
såg en av anledningarna till att han själv förlorat
folkgunsten. Adlerbeth uppger t. o. m., att kungen i
vredesmod stod i begrepp att arrestera Toll; och Schröderheim
berättar i brev till Rosenstein, att han kanske »hindrat
någon ytterlighet» i fråga om Tolls behandling.
Gustav var dock tillräckligt klok för att begagna Tolls
duglighet, där den kunde användas, och på hösten 1789 fick
Toll uppdraget att utrusta flottan i Karlskrona för nästa
års kampanj. Det var ett sådant där otrevligt arbete, som
han kunde utföra bättre än någon annan. Men sin konungs
1 I början av Gustav III:s regering uppträdde han med framgång
vid hovfester som amatörskådespelare i den komiska stilen. En gång
spelade han så övertygande rollen som en skomakarmästare, som
grälade på sina gesäller, att publiken — enligt Hedvig Charlottas
beskrivning — höll på att dö av skratt. En annan gång gjorde han stor lycka
med rollen av en präst, som höll tal till ett brudpar. Under tiden
närmast fore 1772 års statsvälvning var Toll med i en ungkarlsklubb,
där det lätta skämtet odlades. Han förblev också ogift. Hans
sekreterare och minnestecknare Lilliecrona säger, att Toll påstod sig
ha friat tolv gånger och alla gångerna fått korgen. Toll skämtade
gärna över denna otur, isynnerhet när han hade
fruntimmersfrämmande. Han försummade då sällan att föra gästerna till en liten holme
i trädgården på hans egendom vid Bäckaskog. På denna plats, som
var bildad i form av ett hjärta, hade han låtit plantera hängbjörk
och tårpil för att symbolisera sitt missöde. »Könets hårdhet mot
honom utgjorde då ett rikt ämne för kommentarer.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
