Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band VII - 1. Sammanhängande kapitel - Johan Kristoffer Toll - Gustav III sin egen utrikesminister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.
fulla förtroende återvann Toll aldrig. Han fick nöja sig med
den vackra ersättning, som kommendörsgraden med stora
korset av Svärdsorden utgjorde. »Det är just, som om fan
och olyckan skulle förfölja mig med fattigdom överallt»,
skrev han i maj 1790 till sin vän Ruuth. I denna dystra
stämning avslutas hans bana under tredje Gustavs tid. Och
dock hade ödet i beredskap åt honom för framtiden stor
makt och höga värdigheter.
Gustav III sin egen utrikesminister.
Sid. 298 st. 2, sid. 327 st. 2.
Gustav III:s favoritsysselsättningar voro utan tvivel
teater och utrikespolitik. 1772 års regeringsform och de
kompletterande förordningar, som åtföljde denna, gåvo honom
också en stor rörelsefrihet just på diplomatins arbetsfält.
Visserligen samarbetade han, åtminstone under de första
åren efter 1772, tämligen lojalt med kanslipresidenten Ulrik
Scheffer och med rådet, då det gällde utrikespolitiska frågor;
men Gustav III:s lust att ensam styra gynnades av
omständigheterna, och han sökte sig också självmant fram till nya
arbetsformer. På våren 1772 blev Scheffer långvarigt sjuk,
och konungen tog då alldeles ensam hand om den utrikes
brevväxlingen. Varje år återkommo dessa långa vikariat för
den rätt ålderstigne och krasslige Scheffer.
Gustav III föredrog, liksom de flesta härsklystna naturer,
konsekvent mera underordnade medhjälpare framför de högre
ställda. Delvis av denna orsak kom under hans regering
chefen för det s. k. presidentkontoret, presidentsekreteraren, att
spela en viktigare roll än tidigare. De båda
presidentsekre-terarne Ulrik Franc (1776—1787) och P. O. von Asp (1787—
1791) voro också sällsynt dugande män, som med
uppkomlingens beredvillighet satte en ära i att göra sin kunglige
herre till lags. Sysslan var också verkligt påfrestande. Franc
var ofta med kungen på hans resor, men fick därunder arbeta
enormt. För honom voro Gustav III:s utrikes färder
sannerligen ingen rekreation. I ett brev från Spa i augusti 1780
omnämner han för en bekant hemma i Sverige badsejourens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
