Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band VII - 1. Sammanhängande kapitel - Det andra slaget vid Svensksund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett ögonblick lät han omgivningens misströstan få makt med
sig själv — åtminstone icke synbarligen. Den ende av
konungens underlydande befälhavare, som ej avrådde från
strid med den ungefär jämnstarka ryska skärgårdsflottan,
var överstelöjtnant Karl Olof Cronstedt. Detta
fick en utomordentligt stor betydelse, ty hade även
Cronstedt tillrått reträtt, så skulle Gustav sannolikt ej ha tagit
risken av ett nytt Svensksundsslag.
Från den stund, då konungens beslut skulle verkställas,
äro även vår flottas män värda eftervärldens beundran och
tacksamhet för sin prestation att blott några dagar efter den
Viborgska utbrytningen med dess nervpåfrestningar gå till
kamp på liv och död och vinna den stora segern vid
Svensksund, fast de voro fullt beredda på nederlag. Flere officerare
läto dagarna förut skicka sina tillhörigheter till en säker plats.
Från kungsfartyget Amphion fördes arkivet, bordssilvret,
köksattiraljen m. m. i land, och anstalter vidtogos för att vid
behov sticka fartyget i brand. Vid högkvarteret i
Kymmenegård var allt färdigt för reträtt: tälten togos ned, och broarna
över Kymmene älv belades med risknippor, tomma tunnor
och halm för att kunna brännas omedelbart efter återtåget.
Den svenska sjöofficerskåren hade just vid denna tid en
särskild anledning till dysterhet. En fruktansvärd brand
hade den 17 juni övergått Karlskrona, hemstaden för många
av dem. Försommaren 1790 var på det hela taget torr
och blåsig. En stark sydväst blåste tyvärr också på
eftermiddagen den 17 juni 1790, då Karlskronas
brandsalutkanoner och kyrkklockor förkunnade, att elden var lös
inom samhället. Den hade av okänd orsak uppstått i ett
brygghus och spred sig snart åt norr och öster med
förfärande hastighet, beroende dels på blåsten, dels på de
krutfjärdingar, som förvarades här och var i husen. Lågorna
dånade och brusade som störtsjöar, berättar ett ögonvittne.
Det var ett obeskrivligt »knak och brak av hus, fallande
på hus, en eldyra av gnistor i luften och på gator,
förfärligt knallande smällar, som uppkastade stora stockar och
itände hus på längre avstånd». — Amiralitetet, varvet och
dockorna räddades, men förlusterna voro ändå stora: knappt
en åttondel av den för sin tid stora staden hade kunnat
räddas. »Karlskrona är ej mer, vad hon varit. Hennes tempel,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
