Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band VII - 1. Sammanhängande kapitel - Nya bilder från finska härens sista återtåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
sammanhängande kapitel.
Efter nederlaget vid Oravais gällde det för finnarne att
komma före fienden till Kauko bro, så att de ej skulle bli
avskurna från reträtten till Uleåborg. Den 26 september
hunno de dit, och samma dag berättar Sture: »Nu bor jag i
en usel bondkoja med söndriga fönster, en halv alns halm
på golvet, där en 12 stycken officerare ligger de ögonblick,
de får ligga, alldeles invid bron, så nära, att vi om aftnarna
måste sätta våra kappor för fönstren, på det att ryssarne
ej skall se elden och skjuta på oss.» När Sture vill börja sitt
brev, »är det», skriver han, »ett sådant buller och prat i
rummet, att jag är alldeles vimmelvammel». Men på kvällen
kan han fortsätta episteln: »Allt är nu tyst och stilla i detta
eländets boning utom några, som snarkar, och vädret, som
viner utanför. Ett dussin sådana underliga varelser som jag
ligger nu i halm på ett smutsigt golv och sover bättre än
mången på dunbolster. Ett par bräder i spiseln är det enda
ljus, rummet har, då jag släcker min vaxstapel, som ej
nyttjas till annat än att skriva brev till dig och läsa order och
rapporter. Rättnu skall jag ut och göra min rond. Som
äldste officern är jag befälhavare här, fast truppen är avlöst.
Den promenaden är ej trevlig i mörkret. Man ser ganska
väl, huru ryssarne går kring sina eldar, och hör även deras
anrop. Deras musik är ej agréable1. Men ingen skall kunna
säga om mig, att jag lägger bekymren på hjärtat, utan äter,
när jag har, och sover, när jag får, tar dagen ganska
trankilt, gör min tjänst så gott jag kan och väntar med
tålamod på bättre tider och närmare väg till Uppsala län. Jag
är nu så van vid att slita ont, att det ej bekymrar mig något.
Man kan vänja sig vid allt som vid goddagarna. Vanan är
andra naturen.»
Vad den käcke krigaren hade svårare att vänja sig vid var
»att beständigt gå kräftgången. Du kan knappt göra dig en
idé om, vad det är för en obehaglig känsla», skriver han till
sin äkta hälft. »Var jag kommer, så skäms jag litet att alltid
gå undan det fördömda moskovitiska packet.»
1 Angenäm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
