Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band VIII - 1. Sammanhängande kapitel - Ytterligare några utlänningars intryck av vårt land under gustavianska tiden. Vittorio Alfieri - Kristian Ludvig Lenz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168
SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.
het försatte mig i extas. Jag blev förtjust både i landet och
i dess folk, vare sig det nu kom därav, att motsatser särskilt
slå an på mig, eller av någon annan för mig själv okänd grund.
Med verklig passion roade jag mig ända till mitten av april
med slädturer över de tillfrusna sjöarna. Men otroligt hastigt
töade isen upp, och då den högt upptornade snön smälte
undan, tittade genast späd, frisk grönska fram. Det var en i
mitt tycke underbar syn, som säkerligen skulle ha framkallat
poetiska utgjutelser, ifall jag på den tiden hade förstått mig
på att skriva vers.»
På sommaren 1796 kom
Kristian Ludvig Lenz,
en berömd pedagog från den filantropistiska
uppfostringsanstalten Schnepfenthal i närheten av Jena, till vårt land. Han
prisar i alla tonarter svenskarnes oegennyttiga hjälpsamhet
mot utlänningar. Detta gäller alla stånd och samhällsklasser,
även de fattigaste lantmän. »Man tävlar om att stå den
främmande till tjänst utan att räkna på någon belöning eller att
ens vänta sig någon sådan.» Och av tiggare blevo resenärerna
ytterst sällan besvärade i detta fattiga land, där böndernas
föda till stor del utgjordes av torrt bröd, så stenhårt att det
fordrades riktiga hästtänder för att tugga det. Den dryck,
som allmogen tyckte bäst om, var brännvin, vilket
brukades till övermått och fördärvade en annars sund och stark
folkras.
leke utan en rysning färdades den romantiskt lagde
pedagogen genom djupa, dystra skogar, där man kanske blott var
fjärde timme stötte på »en eller annan usel koja, som mera
liknade en rövarkula än en boning för hederliga människor».
Men snart fann han, att man i dessa kojor kunde sova
fullkomligt tryggt för olåsta dörrar, På gästgivargårdarna stodo
alla dörrar olåsta även om natten, för att de resande skulle
kunna komma in när som helst. »Man skulle kunna stjäla
allt vad huset äger, åtminstone förtära hela dess förråd av
brännvin och mat utan att betala, men den hederlige svenske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
