Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band VIII - 1. Sammanhängande kapitel - Vem var egentligen Helga de la Brache?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VEM VAR EGENTLIGEN HELGA DE LA BRACHE? 183
Statsrådsledamöterna uttryckte sig med yttersta
försiktighet, och konungen beslöt, »utan att kunna ingå på prövning
av huruvida fröken de la Braches uppgifLer kunna anses
grundade eller antagas som foster av en förvillad inbillning, i nåder
bevilja henne en årlig pension».
I egna och många andras ögon var emellertid Augusta
Florentina Magnusson därmed erkänd som »prinsessa». Men hon
förstod ej att hushålla med underhållsmedlen. Hallendorff
antar, att bl. a. hennes syskon, som kommit en smula på sned
här i livet, utnyttjade henne ganska kraftigt. Hon levde över
sina tillgångar och började bedriva en formlig tiggeritrafik i de
högsta kretsarna. Till sist lyckades hon intressera några mera
varmhjärtade än kritiska liberala riksdagsmän, bland dem
särskilt August Blanche, för sina krav, och tack vare dem fick
hon sin pension fördubblad.
Den som emellertid avslöjade henne, var en from och
rättänkande teolog, sedermera professorn i Uppsala C. J. Norrby, som
länge trott på henne och på allt sätt sökt hjälpa henne. Det var
genom honom, som äntligen en ordentlig förfrågan framställdes
till prinsen av Vasa — den föregivne brodern — och av honom
besvarades med att hela historien var »otrolig och omöjlig».
Norrby hade det moraliska modet att erkänna, att han varit
lurad, och framlade sin uppfattning om saken. Samtidigt
gjordes undersökningar i Stockholmsförsamlingarnas
kyrkoböcker, och därmed var saken klar. Då indrogs Helga de la
Braches pension.
Men nej — saken var inte klar! Själv trodde hon bergfast
på vad hon i sin ärelystna inbillning hittat på. Andra gjorde
sammaledes. Hennes förmåga att slå blå dunster i ögonen på
folk hade inte upphört. Troende, medlidsamma människor
och skandalhungriga individer förenades i det sorglustiga men
ack så mänskliga strävandet att skaffa rättvisa åt den olyckliga
»prinsessan». Långt efter hennes död drogs historien fram igen;
och ännu efter hennes trofaste riddares, landstingsman
Johanssons, bortgång sökte man göra gällande, att Augusta
Florentina Magnusson var en förföljd och olycklig människa av hög
om också inte allra högsta börd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
