- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / XI. Supplement II och register /
187

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band VIII - 1. Sammanhängande kapitel - En ny tjusarkonung - Drottning Desideria

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DROTTNING DESIDERIA.

187

gång, jag ägde samma lycka — en egen känsla, som jag ej
kan beskriva och vilken ingen annan personlighet ingivit mig.
Det var ej fruktan, ty jag såg honom aldrig annat än god,
åtminstone mot mig; det var icke heller vördnad, ty hjärtat
slog häftigare därvid — det torde snarast varit en blandning
av flera känslor, en egen sinnesstämning sådan som endast
närvaron, tilltalet, blicken av en stor man kan framkalla hos den,
som älskar, beundrar och vördar det stora, det härliga, det
upphöjda, även om det ingiver den ingalunda angenäma
känslan av underlägsenhet och obetydlighet. Jag tvivlar, att
någon man bättre än denne personifierat majestätet — och
dock var han en kojans son.»

Statsrådet Ehrenheim, som anno 1837 såg Karl Johan för
första gången, sammanfattar sitt omdöme om honom i orden:
»Han såg magnifik ut. Jag har aldrig i mitt liv sett någon se
så magnifik ut.»

Även en så intensiv dyrkare av Gustav III:s minne som
Sergel blev tjusad av Karl Johans älskvärdhet, då han besökte
konstnären i hans ateljé och beställde först en
porträttmedaljong och sedan en marmorbyst av sig själv. Sergel var nu
nedbruten av sjukdom och liade inte långt kvar, men han
kände sig så smickrad och upplivad av dessa besök, att han en tid
var som en ny människa. Han kallade kronprinsen
»dyrkansvärd».

Drottning Desideria

sid. 104: de två sista textraderna

utmärkte sig ingalunda för något samvetsgrant iakttagande av
de katolska ceremonierna. Hennes sonhustru Josefina, som
var ivrig katolik, hade ali möda i världen att förmå sin
svärmor till att då och då bevista missan. Och ännu svårare var
det att få den gamla drottningen att bikta sig: hon hade,
menade hon på, ingenting att bikta, eftersom hon inte visste
med sig att hon gjort något ont.

En gång, när Josefina avtvungit henne ett löfte att gå till
bikten, var Desideria rent förtvivlad över att hon inte visste,
vad hon skulle bikta. Hon vände sig till sin uppvaktning

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:31:53 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sfubon/11/0191.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free