Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band VIII - 1. Sammanhängande kapitel - Hans Jansson från Dal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS JANSSON FRÅN DAL.
203
vägde det jämförelsevis lätt, att hans motståndare gjorde vad
de kunde för att sätta krokben för honom.
Vid ministärens ombildning i liberal riktning talades rätt
allmänt om att Hans Jansson skulle bli den förste bonden
i Sveriges statsråd. Det är dock osannolikt, att Karl Johan
någonsin reflekterade på att ge bondehövdingen en dylik
förtroendepost, eftersom han knappast ens tycks ha
accepterat Johan Gabriel Richerts kandidatur till
statsrådsämbetet.
Vid nästa riksdag, 1844—45, blev Hans Jansson återigen
anmodad att överta talmansklubban. Men nu kom
erbjudandet från en reformvänlig konung och blev därför ej heller
avvisat. Bondeledaren skötte sin uppgift både skickligt och med
helt annan oväld än förut Longberg. Men det förtroende, han
numera åtnjöt på allerhögsta ort, var på samma gång ägnat
att hos riktigt tvättäkta oppositionsmän undergräva
förtroendet för honom. Man fann det misstänkt, att bondeståndets
talman numera så ofta var synlig vid hovet och i samtal med
Högstdensamme, och när Hans Maj:t givit honom en
guldmedalj att bära om halsen, fick han äta upp ett förfluget
yttrande, som han fällt vid 1840 års riksdag: »Förliten eder
icke uppå furstar!»
Talmanskapet behöll emellertid Jansson även vid 1847—48
års riksdag. Men därmed hade han också fått nog av det
politiska livet med dess mångahanda bekymmer. Han avsade sig
sitt uppdrag som riksgäldsfullmäktig, och vid riksdagens slut
yttrade han till sina ståndsbröder: »Ålderdomen, denne
envåldshärskare, som icke tillåter någon dagtingan, viskar i mitt
öra, att det med mig lider mot aftonen.» Men för sitt land och
folk uttalade han ett orubbligt hopp om en utveckling mot
något bättre. Och med dessa avskedsord återvände
bondehövdingen till det lugna livet i kretsen av de sina och till fortsatt
verksamhet inom en trängre krets av samhället. Men sjukdom
lade allt tyngre sin hand på honom, och kort efter det han
ingått i sitt 63:e år, var hans timglas utrunnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
