Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band VIII - 1. Sammanhängande kapitel - Runeberg och kvinnorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.
aliena, se det ville jag vara! En annan har den bästa,
den heligaste platsen —• jag endast det yttre — är det ej
så? . . .
Du älskade! Du farlige! Du beundransvärde! Jag har
läst Dina ’Konungar’1 gång efter annan och känt mig stolt
över det rum, jag äger i ett sådant hjärta 1 Mig, mig! Huru
har Du kunnat älska mig? Så obetydlig, så full av fel och
synd. Men vårt öde var väl sådant . . .
Älskade, farväl! En sista kyss, varm som min kärlek, och
en sista omfamning eldig som den! Evigt är jag Din i hjärtat.
Det förlåter nog Gud. Jag känner det mäktigt i denna stund.»
Detta brev ämnade Emilie själv lämna i den, dyrkades
hand, när hon åter träffade honom. Men samma dag gick
det budskapet ut från Borgå till Finlands folk, att dess
sån-garkonung var bruten för livet. Johan Ludvig Runeberg
hade drabbats av ett slaganfall och nedlagts på det
sjukläger, som han blott för korta stunder skulle få lämna under
sitt återstående liv.
Men efter några månader besökte Emilie Björkstén honom.
»Aldrig, så länge jag lever», skriver hon i dagboken, »skall
jag glömma intrycket av den gestalt, som vilade där. Det
var Runeberg och dock icke han! Redan på långt håll räckte
han den vänstra friska handen emot mig, medan hans anlete
förklarades till något oändligt lyckligt och fullt av frid, som
återspeglades i den blick, varmed han såg på mig.»
Sedan hälsade hon på den vingbrutne sångaren, så ofta hon
hade tillfälle därtill; och gemensamma minnen, som ännu
glödde under askan, voro deras käraste samtalsämnen.
Runebergs maka, som såg, hur hennes besök livade upp den sjuke,
bad henne komma igen. Vid hans plågoläger kommo också
de båda kvinnorna varandra närmare, och när han ej mer
fanns, förenades deras själar av den gemensamma smärtan
till en nästan exalterad tillgivenhet.
Emilie Björkstén överlevde i tjugu år den man, som blivit
hennes allt. På gamla dagar blev hon en mycket uppskattad
medarbetare i Topelius’ barntidning Trollsländan. Kort efter
årsskiftet 1896 slocknade »den fladdrande eldslåga», som
Emilie Björkstén själv liknat sig vid i sin dagbok.
1 Kungarne på Salamis.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
