Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band IX - 1. Sammanhängande kapitel - Från vår folkskolas barndom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kan en tänka sej: han satt å smorde sej me’ fett å brö, å
så kolka han i sej mjölk te’, de svinet!»
Betecknande för skollärarens sociala ställning på 1870-talet
är, att det vid Karlsdals bruk i Karlskoga socken räknades
till hans skyldigheter att hugga den ved, som gick åt för att
värma upp skollokalen. Då magistern beklagade sig för
brukspatronen över det dryga extraarbetet och påpekade: »Det
står inte i kontraktet, att jag skall hugga ved för skolan»,
genmälde patron: »Nej men det står inte heller, att jag skall
ha dig till lärare. Vill du inte hugga veden, så får du flytta.»
Det gjorde, han också. Varefter platsen besattes med en lärarinna, och hon slapp att hugga ved.
Att försörja familj på den vanliga skolmästarlönen var
givetvis otänkbart. För att kunna uppehålla livet på sig och
de sina måste skolmästaren och hans hustru skaffa sig
biförtjänster på lediga stunder. Om de voro starka och
arbetsföra, kunde de göra dagsverken hos bönderna. Att skriva
kontrakt, reverser och brev åt sockenbor eller göra dem
andra små tjänster kunde då och då inbringa en kanna
mjölk, ett skålpund smör, en ost, några ägg eller andra
matvaror. Kunde skolmästaren något hantverk, så hade han
däri en ovärderlig hjälp att hålla nöden från dörren. På det
viset släpade de första skolmästarne sig fram till
pensionsåldern — eller fattighuset. I månget lärarhem hade man
måst svälta, ifall inte goda människor då och då hade med
matvaror tänkt på dem, som bodde där. Men det hade också
sina sidor, att folk sålunda vande sig vid att betrakta en
skolmästare som en sorts nådehjon.
Se här några andra bilder ur de gamla skolmästarnes liv!
En lärare, som var änkling med många pojkar, måste
exempelvis själv laga maten, medan hans pojkar fingo städa och
diska. Ej sällan satte han sig under middagsrasten och
lappade sina barns kläder.
En folkskollärare, som under 1860- och 1870-talen
ambulerade i Ålems socken norr om Kalmar, hade dagligen 1 — 1 1/2
mil att vandra mellan sitt hem och skolan. »När jag kom
fram om morgnarna», berättar han, »var jag trött och
genomsvettig. Sedan var det att arbeta bland barnen med ringa
eller ingen skolmateriel. Skolrummet var ett uselt, nedrökt
kyffe med en stor spisel, som slukade på en gång 10 à 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
