Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band IX - 1. Sammanhängande kapitel - Om Karl XV - Karl XV och hans ecklesiastikminister F. F. Carlson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL XV OCH HANS ECKLESIASTIKMINISTER F. F. CARLSON. 353
skräckinjagande ansiktsuttryck. »Men man såg alltid fåret
i ulvakläderna», säger Aubert. I själva verket hade den
lille prinsen »den vekaste karaktär, man kan tänka sig, och
saknade ali kraft». Men kanske kan dock — menade denne
sagesman •— hans ärelystnad, en egenskap som i ännu högre
grad fanns hos lians bror Oskar, sätta stål i honom.
Till Karl XV:s svagheter hörde, som Hallendorff säger,
vanan att »under förtroliga samtal skjuta skulden för vad han
gjort och icke gjort från sig själv på andra personer eller på
ogynnsamma omständigheter». Det gjorde han som regent
också. »Han spelade den manhaftige och mot alla vänsälle
härskaren, vars fryntliga löften och käcka ord skaffade honom
hängivna beundrare och skallande applåder. Ministären åter
fick den otacksamma uppgiften att släcka gnistorna, att slå
vatten i det skummande vinet, och när det så till sist gick
helt annorlunda, än de kraftiga kungsorden satt i utsikt,
kunde Karl välta ansvaret ifrån sig med en suck eller en
axelryckning över det konstitutionella regemente, vartill han
vore bunden genom grundlagar, kungaed och valspråk: land
skulle ju med lag byggas •— vad ville han göra?»
Karl XV och hans ecklesiastikminister
F. F. Carlson.
Sid. 148.
Louis De Geer berättar, att Karl XV mycket beundrade F. F.
Carlsons övertalningsförmåga, fastän ban själv stundom fick känna på
dess verkningar. En gång fore en konselj anförtrodde kungen sin
justitiestatsminister, att ban för den gången absolut föresatt sig att till ett
par kyrkoherdebefattningar utnämna de män, han själv ville ha, men
inte dem som han visste att Carlson ämnade föreslå. leke desto mindre
gav han till sist vika och utnämnde just de två, Carlson hade utsett.
Pä kvällen samma dag träffade kungen i frimurarelogen en av de präster,
som han lovat pastorat. På sitt vanliga rättframma och godmodiga
sätt sade han då till honom: »Det gick åt skogen för oss i konseljen i dag.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
