Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band IX - 1. Sammanhängande kapitel - Adolf Hedin, riksdagens store »braständare»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADOLF HEDIN, RIKSDAGENS STORE BRASTÄNDARE. 371
av rikets grundlagar. Han var framför alla andra i riksdagen
den store grundlagsväktaren, och med lidelse hävdade han
riksdagens befogenheter gentemot första statsmakten. När
någon utmålade demokratins farlighet, anvisade Hedin ett
osvikligt medel: »Uppfostra folket 1 Upplys det!» Han var
därför en varm vän av folkskolans förbättring och en ivrig
främjare av folkhögskolor och arbetarinstitut. Vad
försvarsfrågan beträffar, yrkade han på det gamla
indelningsverkets upphävande och ersättande med en värnpliktsarmé.
Under sista årtiondet av sitt liv led Adolf Hedin av svåra
nervsmärtor, som förlamade hans högra hand, men med en
viljekraft vida utöver vanliga mått. betvang han plågorna
och arbetade för reformer i samhället. Alltjämt höll han sina
anföranden i gammal känd stil, och med den friska vänstra
handen skrev han uppsatser. Och alltjämt hade »den store
braständaren» kammarens öra, när han tog till orda. Med
dramatisk åskådlighet har Valfrid Spångberg skildrat en
sådan scen:
»’Herr Hedin!’
Sorlet i kammaren tystnar vid talmannens upprop. Man
lämnar sina platser och samlas kring talarstolen. Endast
statsrådsbänkens män stanna — förnämt eller försiktigt —
på avstånd.
Gestalten är hopsjunken. Den värkbrutna högra armen bär
han i band. Ansiktet är gulblekt och röjer, att han nyss stått
upp från sjukbädden, där han under de senaste åren tillbragte
sin mesta tid. Men rösten har, fast svagare, sin gamla klang
och blicken sin gamla glans av slipat stål. Och skarp som förr
är den konstnärligt snidade klingan av hans ord.
Vilket gods i den klingan! Under en mansålders
riksdagsstrider var hon mera med än någon annan, ständigt i den
hetaste elden, där hon skiftade hugg med motsidans yppersta.
Och in i det sista glänste hennes egg som ingen annans.»
I unionsstriderna med Norge ljungade Hedin i kraft av
sina varma skandinaviska sympatier mot de »kriminaldårar»,
som ville avgöra tvister med vapenmakt; och hans sista
offentliga uttalande var en vädjan till dem som hade
avgörandet över den skandinaviska halvöns öde i sin hand, att
genomföra en skilsmässa i godo. Det var på sommaren 1905, som
han för sista gången talade i Andra kammarens samlingssal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
