- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / XI. Supplement II och register /
376

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band IX - 1. Sammanhängande kapitel - När de svenska frivilliga i dansk-tyska kriget hotades med arkebusering

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mycket ömtålig. Med en viss rätt kunde tyskarne påstå, att
svenska regeringen uppmuntrade eller åtminstone
underlättade den frivilliga hjälpen till Danmark och alltså indirekt
understödde danskarne. I maj 1864 fick regeringen i
Stockholm från Bismarck mottaga en allvarlig erinran, att dessa
tjänstlediga svenska officerares deltagande i kriget på dansk
sida ej stod i överensstämmelse med en verklig neutralitet.

Den närmaste anledningen till denna reprimand var, att
några svenska officerare i april blivit tillfångatagna av
tyskarne. Så småningom tillkommo ytterligare några
krigsfångar, och sedan ön Als den 1 juli intagits av tyskarne, blev
frågan om dessa fångars öde verkligt brännande. Redan samma
dag utsläppte tyskarne ett rykte, att de svenska frivilliga
skulle behandlas som franktirörer och ej få pardon; och
följande dag utfärdades från högkvarteret en order, att de
tillfångatagna svenska officerare, som kvarstodo i svensk tjänst
och ej kunde bevisa, att de »fullständigt tillhörde danska
armén», skulle ställas inför krigsrätt. Med andra ord: tyskarne
hotade — skriver utrikesministern Manderström, då han
underrättar sin kollega Louis De Geer om saken — »att
fysiljera våra officerare».

Emellertid tog Manderström, sin vana trogen, inte saken så
högtidligt. »Mig synes», fortsätter han, »att herr v. Bismarck
vill söka gräl med oss.» Härvidlag misstog sig emellertid
Manderström. I själva verket var förhållandet det, att tyske
överbefälhavaren, prins Friedrich Karl, utfärdat ordern helt
och hållet mot Bismarcks önskan och utan hans vetskap.
Tvärt emot vad svenskarne då trodde, ville Bismarck
omsorgsfullt undvika alla europeiska förvecklingar. Naturligtvis
ämnade han ge svenska regeringen en varning. Men hans
önskan var att snarast möjligt få slut på kriget med
Danmark för att få händerna fria för större uppgifter, som
väntade. Och i stället för att göra svenskarne till fiender
hoppades han kunna så småningom i vårt land skapa
sympati för Preussen. Så ömtåligt som läget var både i Sverige
och litet varstädes i Europa, hade Sveriges indragande i
kriget väl knappast kunnat undgås, ifall tyskarne vidtagit en så
drastisk åtgärd, som därtill var rättsstridig. Bismarck hade
nämligen, just för att undvika alla komplikationer, låtit sina
jurister undersöka frågan, och de hade funnit, att de svenska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:36:28 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/11/0380.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free