Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band IX - 1. Sammanhängande kapitel - Sven Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
424
SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.
»Den är för ökenresenären vad havet är för sjömannen.
Öknens stämning griper vandraren med oemotståndlig makt.
Kamelernas långsamma, tunga, avmätta st.eg äro i stil
därmed, och takten angives av klangen från kopparklockorna,
som ett par av dem bära kring halsen. Man rider som till
en fest. I öknen råder alltid sabbat. Allt tydligare
förnimmer man ökenandarnas lockande musik, varom Marco Polo
talar.
Om natten ligger man vaken och lyssnar till tystnaden.
Man tror sig höra rop och röster — det är ens eget hjärtas slag.
Man lyssnar till långsamma årtag på en sjö — det är
kamelernas avmätta andetag. Man hör galärer segla fram över ett
hav — det är tältduken som säkta slår för en nattlig bris.
Hjordar av tallösa kameler susa förbi därutanför — det är
vinden som sveper över öknen.
Själva ödsligheten och det ständiga sökandet efter
betingelserna för livets uppehälle medför dock en aldrig vilande
spänning. Man vet, att om man icke lyckas finna bete och
vatten inom ett visst antal dagar, så m å s t e kamelerna dö.
Alla tecken iakttagas: man prövar markens färgskiftningar
ända till horisontens rand; man avläser de absoluta höjderna i
förhoppning att terrängen skall sjunka till depressioner, där
grundvattnets nivå kan hinnas av spadarna. Då man vandrat
i dagar, ja ända till tio dygn utan att se en droppe vatten
och stillande törsten med de isblock, kamelerna bära, skärper
man sin uppmärksamhet till det yttersta för att tyda de vilda
kamelernas spår. I alla riktningar korsa de varandra. Ibland
ser man på avstånd själva djuren enstaka eller i små hjordar.
Bli spåren talrikare än förr, måste man ha ögonen med sig.
En gång räddades min karavan från hotande fara att dö av
törst, då vi sågo, hur kamelspåren sammanlöpte från öster,
söder och väster och bildade ett vägknippe i en liten
korri-dorformig dalfåra. En bit upp i denna dal gick en källa i
dagen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
