Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band IX - 1. Sammanhängande kapitel - Strindberg och Frida Uhl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRINDBERG OCH FRIDA UHL.
469
huset råkar i uppståndelse, och hon måste tillkalla en
låssmed. Men när låset väl dyrkats upp, bedarrar stormen.
Och då hon suckar: »Jag skall inte bry mitt huvud med dig
längre, ty riktigt förstå dig kommer jag väl aldrig att kunna»,
då, berättar hon, »tar han mig i sina armar. ’Barn’, tröstar
han mig, och i hans goda klara ögon blandas den gränslösa
häpnaden med uppriktigt beklagande medlidande: ’Har du
någonsin haft den illusionen.’»
Mitt under de värsta ekonomiska svårigheterna visa sig
tecken till, att ett barn är att vänta. Hotellräkningarna
äro obetalta och allt vad kontanter heter slut. Då blir
Strindberg ännu ivrigare med arbetet vid sina deglar och
retorter: han skall göra guld!
Hela huset luktar svavelångor. »Ju mer främmande vi
makar bli för varandra, dess mer breder svavlet ut sig»,
skriver Frida. »Det finns snart ingen Strindberg mer, bara
en dräng åt detta helvetiska gula element.» Men ändå värre
äro de andliga svavelångorna. Den ena förfärliga scenen
efter den andra ur »En dåres bikt» får hustrun genomlida. En
dag, när de fått en tillflykt hos hennes morföräldrar på godset
Dornach vid Donau, förolämpar han dödligt sin maka och
stänger sedan in sig på sitt rum utan att ge ett livstecken
från sig på tre dagar. Hela huset råkar i ängslan. Morfar
vill tillkalla polis, mormor läkare, mor prästen. Då hörs
plötsligt från Strindbergs rum ett dovt ljud som av ett skott.
Med ett förtvivlans skri kastar sig Frida mot dörren med
hela sin kraft. Den öppnas, och på tröskeln står Strindberg,
»leende, vänlig och mycket häpen». Frida svimmar. Och nu
måste vi höra henne själv berätta dramats fortsättning: »Men
när han satt vid min säng och lugnande kysste mig,
förklarade han det hela fullständigt begripligt; ja i hans mun lät
det så självfallet, att det egentligen inte behövdes någon
förklaring: han hade helt enkelt velat ha ro, ty det behövde
han.» Han kände nämligen, att han stod inför lösningen av
ett betydelsefullt astronomiskt problem. Och nu var det
löst, tack vare intensiv tankekoncentration!
Till sist bli både Strindberg och hans hustru på ett hövligt
sätt utkörda men få bo i en liten halvt förfallen stuga på
godset. Och här trivas de som aldrig förr. »Nu började den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
